Egot, systemet & berättelsen vi glömde var påhittad

Det finns en illusion som många av oss bär på: Att världen alltid har sett ut såhär. Att de samhällsstrukturer vi lever i är naturliga, givna, och därför omöjliga att förändra.

Men det började inte med en plan.

Det började med en instinkt.

Överlevnad.

Vi människor var små, sårbara varelser.

Vi behövde varandra.

I över 90 % av vår historia levde vi i små jägar- och samlargrupper på 20–50 personer. Forskning visar att dessa samhällen generellt var egalitära, utan fasta hierarkier. Inga ägare. Inga gränser. Inga ledare med makt över andra. Bara tillit, ansvar och relation.

Men så började något skifta

för ungefär 10 000 år sedan.

När vi började odla jorden blev vi stilla. När vi blev stilla kunde vi samla. När vi kunde samla, kunde vi börja få mer än någon annan. Arkeologiska fynd visar att detta skifte, jordbrukets födelse , också markerade början på ojämlikhet, klasskillnader och könsrollssegregering.

Och när någon hade mer, blev det viktigt att skydda det. Att behålla. Att försvara. Inte av ondska - utan av rädsla för att förlora det man hade byggt upp.

Egot föddes ur ett behov:

att skydda det vi upplevde som vårt.

Inom neuropsykologin ses egot som en mental struktur, som bland annat ansvarar för självbild, gränser och försvar. Det är inte ont, det är en överlevnadsstrategi! Så länge alla hade lika, fanns inget behov av att förklara. Men när skillnader uppstod, när vissa hade mer att skydda än andra, började man märka något:

• Om jag skrämmer bort andra från min mat, får jag behålla den

• Om jag säger att jag vet bäst, lyssnar fler.

• Om jag får andra att skämmas för sina behov, kommer de att backa.

Det började alltså inte som manipulation.

Det började som ett sätt att skapa ordning.

Men varje gång någon använde rädslan, och det gav resultat, började vi upprepa den. Det gav trygghet. Bekräftelse. Kontroll. Med tiden blev det inte bara ett sätt att strukturera världen, det blev ett system som belönade den som styrde.

Det började inte med begär. Det handlade om behov, inte dominans. Rädsla, inte arrogans. Skydd, inte kontroll.

Men ju fler gånger det fungerade, desto starkare blev impulsen att upprepa det. Det vi först använde som ett verktyg för trygghet, blev gradvis något mer. När makt började kännas bra, när kontroll gav bekräftelse, så började mönstret växa in i oss.

Det blev inte längre bara ett sätt att skapa ordning. Det blev något vi började längta efter. Söka. Hålla fast vid.

Och så formades ett system där makt inte bara utövades, utan upprepades, ärvdes, belönades. Vi började inte bara söka trygghet. Vi började söka känslan av att ha makt över andra. Och forskning visar:

Makt påverkar hjärnan.

Kontroll, dominans och lydnad kan bli beroendeframkallande. Dopamin frisätts, precis som vid andra former av belöning.

Så det vi byggde för att överleva, blev ett mönster vi inte längre kunde sluta mata. De som hade mest att förlora, de som satt på makt, mat eller mark, började förstå något: rädslan kunde användas. Inte för att de var onda, utan för att det fungerade.

Därför började man skapa berättelser.

Inte som medvetna lögner, utan som sätt att förklara, rättfärdiga och skydda det man hade.

Berättelser som sa:

• Vi är civiliserade, de är vilda.

• Vi har gud, de har synd.

• Vi förtjänar, de behöver oss.

• Vi är människor, de är något annat.

Det här är grunden för det som inom samhällsteori kallas ideologisk hegemoni, när den styrande gruppens syn på världen blir den självklara sanningen.

Det var inte bara ord. Det var koder.

Lagar. Religioner. Symboler.

Berättelser så starka att folk glömde att de var uppfunna. Och ju längre berättelsen upprepades, desto mer blev den verklighet.

Men vad var det egentligen vi byggde?

Ett skydd? Ett imperium? Ett samhälle?

Egentligen: en bur.

Den fångade inte bara de längst ner. Den fångade alla! När du har något att förlora, fångas du av behovet att skydda det. När du är mitt i kampen, hinner du inte ifrågasätta spelet. När du vinner, vill du inte släppa taget. Och när du förlorar, tror du att det är ditt eget fel.

Det är därför systemet är så briljant, och så farligt. Det är inte byggt för alla. Men det är byggt av alla. Och därför sitter vi alla i det.

Men här är det viktiga:

Det började inte i ondska. Det började i rädsla. Rädslan för att förlora. För att inte ha. För att inte räcka. Och i takt med att vi försökte skydda oss, byggde vi något större än oss själva, ett mönster.

En ordning. Ett system.

Egot, som en gång var vår skyddsmekanism, blev en spegel vi inte längre visste hur vi skulle titta bort ifrån. Och om det kunde växa ur rädsla, då kan det också förvandlas med medvetenhet.

För vi är inte bara offer för historien. Vi är historien. Och vi är kanske de första som ser mönstret så klart att vi kan välja något annat.

Men här finns också något vi måste våga se:

De som byggde systemet hade överlevnad att skylla på. De levde i direkt brist, behövde fatta beslut som handlade om liv och död.

Vi lever i en annan verklighet. Våra kroppar bär fortfarande på samma gamla impulser, men våra samhällen ser helt annorlunda ut. Och vår hjärna - vår förmåga att reflektera, förstå historia, och välja annorlunda - är starkare än någonsin.

Så frågan är inte bara vad vi ärvt.

Frågan är: vad väljer vi att göra med det?

För det vi byggde för att överleva - har blivit något vi idag vidmakthåller av vana. Och nu har vi inte längre nöd som ursäkt.

Det är inte vårt fel, men vi bär möjligheten att förändra det...