Israel & Palestina - arvet, sorgen & rätten att få finnas.

Vad säger man, när två folk bär på så djupa sår att varje försök till försoning känns som ett hot mot deras själva existens?

Trauma, som en parasit av efterskalvets förtryck. Det rotar ner i generationer, kodas in i nervsystem, i berättelser, i försvar. Det får människor att slå innan de hunnit känna, att bygga murar innan någon ens hunnit komma nära.

Inte med raketer.

Inte med bomber. Inte ens med 1948. Det började långt tidigare, i uråldriga riken och brutna löften, i imperiernas spel och koloniala kartor.

En berättelse om ett mönster, att tvingas lämna, att osynliggöras, att bli någon annans konsekvens.

Det judiska folket

De har fördrivits, demoniserats och massakrerats genom årtusenden. Deras tempel förstördes av babylonier och romare. De levde i exil, från Spanien till Östeuropa, som främlingar och måltavlor. Pogromer, inkvisitioner, ghettotvång. Och till slut: Förintelsen. När sex miljoner människor mördades i gaskammare och gravdiken fanns inget val längre. Världen hade svikit dem för sista gången. Ett hem var inte längre en dröm, det blev ett överlevnadsvillkor.

Men det hemmet byggdes där ett annat folk redan levde.

De palestinska folket

Palestinierna fanns där. De hade sina hem, sin trygghet, sina framtider. Även deras historia är djupt präglad av trauman. Under romerskt, bysantinskt, arabiskt och ottomanskt styre levde de ofta under begränsningar. Under det brittiska mandatet blev de ett folk utan löften, utan röst i avgörande beslut. När stormakter drog gränser utan att se människorna bakom dem, blev palestinierna de som föll mellan. När staten Israel utropades, fördrevs hundratusentals. Byar raderades. Ett folk osynliggjordes i någon annans räddning.

Och ockupationen som följde blev ett nytt kapitel i en lång berättelse om förlust.

Historiska trauman

Olika i form, men lika i smärta. Båda har formats av världens svek. Båda har försökt överleva genom att skydda sitt sår, ofta genom att blunda för den andras.

Det finns ingen rättfärdighet i våld. Varken raketer som skjuts mot civila, eller bomber som fäller hela familjer. Det finns inget försvar för att döda barn. Inget system kan kalla det nödvändigt. Men det finns heller inget enkelt svar.

Hur ska man kunna mötas i det man aldrig lärt sig känna trygghet i? Hur kan man mötas i förståelse, när hela ens arv lärt en att överleva, inte att lita?

Världen lärde dem att trygghet är ett nollsummespel. Att den enes frihet måste bygga på den andres förlust. Att den som först erkänner sin sorg, förlorar.

Så hur länge ska arvet från våra förfäders rädslor styra våra val idag? Hur många fler generationer ska bära skulden för det som ingen ännu vågat känna fullt ut?

Att bryta cirkeln kräver något större än rätt och fel. Det kräver modet att känna. Att se den andra inte som ett hot, utan som någon som bär på samma tunga längtan. En längtan efter trygghet, tillhörighet och värdighet - utan att behöva bevisa varför.

Det börjar inte i politik.

Det börjar i hjärtat.

Jag vet. Jag ser dig.