Ta inte Mellanösterns konflikter till Sverige

Ett uttalande från en regering som redan är djupt involverad

Det finns något paradoxalt i hur svenska toppolitiker pratar om Mellanöstern som något främmande. När Ulf Kristersson och andra säger att dessa konflikter inte hör hemma i vårt land, låter det som om Sverige har stått vid sidan av. Som om vi varit neutrala åskådare till något som pågår långt borta.

Men det stämmer inte. Vi är redan med. Ekonomiskt, diplomatiskt och ibland även militärt.

När någon lyfter den här verkligheten, vänder regeringen blicken. Istället för att bemöta innehållet, pekar de på formen. Det är protesterna som anses vara problemet, inte de handlingar som protesterna riktar sig mot.

Sveriges aktiva roll - även när vi låtsas vara passiva

Under flera år har Sverige sålt vapen till regimer i Mellanöstern som är direkt inblandade i brutala konflikter. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är exempel på länder som tagit emot svensk militärteknik, trots att de deltar i ett av vår tids värsta humanitära krig i Jemen.

Det är alltså inte korrekt att Sverige står utanför. Vi är insyltade via export, affärer och politiska ställningstaganden. Vi är en kugge i ett större maskineri, även om vi gärna låtsas motsatsen.

Vem får vara arg, och när är det legitimt?

När människor i Sverige protesterar mot Israels agerande i Gaza, kallas det för att föra in utländska konflikter. Men när demonstranter visar sitt stöd för Ukraina, Iran eller andra länder, möts de istället med stöd och uppmuntran.

Det som händer här är inte att människor tar in en konflikt, utan att de synliggör något som redan pågår - och som Sverige har koppling till.

När Greta Thunberg uttryckte sin solidaritet med palestinierna, blev hon snabbt föremål för politisk kritik. Ebba Busch kallade hennes aktion för självisk och påstod att Greta jämförde sin egen upplevelse med vad israelerna utsattes för den 7 oktober.

Men Greta har tydligt sagt att hennes situation inte går att jämföra med vad befolkningen i Gaza utsätts för.

Hon har varit mycket noggrann med att inte göra det till en fråga om henne själv, utan att rikta uppmärksamheten mot offren för blockad, bombningar och fördrivning.

Ändå får hon höra att hon är problemet. Inte för att hon gjort något fel, utan för att hon brutit tystnaden. När solidaritet uppfattas som ett hot, säger det något om vilken sorts samhälle vi har blivit. Vi är redan en part i detta, oavsett vad vi säger offentligt

Sverige har formellt erkänt Palestina, vi är del av EU:s gemensamma beslut om exportkontroller och vi har företag med verksamhet i ockuperade områden. Att påstå att vi bara observerar utifrån är en illusion. Vi påverkar, vi investerar, vi tjänar.

När regeringen säger att vi inte ska ta hit konflikten, är det alltså inte sanningen som talar. Det är ett försök att förneka det ansvar vi redan har.

Det som tystas är inte hat - det är analys

Det är inte våldet på gatorna som skrämmer. Det är rösterna som kräver ansvar.

När människor protesterar handlar det inte om att skapa splittring. Det handlar om att belysa det som redan är splittrat. Mellan rik och fattig. Mellan väst och öst. Mellan beslutsfattare och befolkning.

Vi kan inte kalla oss demokratiska om vi bara accepterar vissa former av vrede. Vi måste våga se varför ilskan finns, och vem som har anledning att känna den.

Det verkliga hotet är inte protesten - det är hyckleriet

Sverige är redan en del av världens konflikter, oavsett hur mycket våra politiker vill låtsas som något annat.

När civilsamhället höjer rösten, gör det inte för att importera våld. Det gör det för att synliggöra vad som länge sopats under mattan.

Så frågan är inte om vi ska föra in konflikter till Sverige. Frågan är: ska vi äntligen börja prata om dem?