Tänk om makt inte var en tron, utan en krets?

Tänk om vi inte såg makt som något att äga, utan som något att dela? Om ledarskap inte var en livstidskarriär, utan en cirkel där alla, oavsett bakgrund, kunde kliva in och bidra, men aldrig stanna för evigt.

Tänk om vi bröt idén om att politik tillhör en elit?Inte genom att stänga dörrar för någon, utan genom att öppna dem för alla. En sjuksköterska bredvid en advokat. En servitris bredvid en ingenjör. En före detta missbrukare bredvid en företagare. En som kämpat sig ur fattigdom bredvid en som vuxit upp med trygghet. Alla med samma chans, samma utbildning, samma ansvar ,men utan möjligheten att driva sin egen agenda, utan makt att klamra sig fast.

Tänk om vi skapade ett system där ingen kunde bli oersättlig? Där ingen kunde bygga sin position så stark att den blev en självklarhet. Där alla som satt vid bordet visste att deras tid där var tillfällig, och att deras jobb inte var att stärka sin egen röst, utan att förvalta andras.

Tänk om politik inte längre var ett slutet rum, utan ett forum där idéer växte fram i takt med att nya människor klev in? Där ingen kunde tysta de röster som kom efter dem, eftersom ingen längre kunde hålla fast vid makten längre än den tid de förtjänade den.

Tänk om vi faktiskt skapade den jämlikhet vi pratar om? Inte genom att ta bort någon, utan genom att lyfta alla. Inte genom att peka ut vem som får vara med, utan genom att bygga ett system där alla kan bidra,men ingen kan styra ensam.

Då kanske makt inte längre skulle vara en position, utan ett gemensamt ansvar.

Då kanske vi inte längre skulle prata om demokrati.

Då skulle vi leva den.