Det är lättare att tycka än att förstå

Folk tror att de är vakna bara för att de har en åsikt. Men att tycka är inte samma sak som att förstå. Vi blandar ofta ihop medvetenhet med moral, och kallar vår rädsla för ansvar.

Jag märker allt oftare hur samtal dör, inte för att människor saknar åsikter utan för att de drunknar i dem. Alla tycker, men få förstår vad de egentligen säger.

Vi har lärt oss att ansvar handlar om att ha en ståndpunkt, att välja sida, att reagera snabbt. Men när allt blir en reaktion, vem hinner då tänka? Vem hinner känna? Det är som om vi kollektivt har förväxlat rösten med närvaron.

I relationer märks det först.

Den ena vill prata, den andra vill vinna. Vi kallar det diskussion, men egentligen handlar det mest om att försvara bilden av sig själv, den som vill ha rätt. Allt för att slippa känslan av skuld, skam eller förvirring. Det är lättare att tycka än att förstå, för förståelse kräver att man först tvivlar på sig själv.

När jag hör någon säga att de bryr sig om människor.

Men inte om "de där", så tänker jag inte längre på politik. Jag tänker på psykologi. Det handlar inte om invandring, religion eller klimat. Det handlar om vår oförmåga att känna obehag utan att genast vilja skylla ifrån oss. Vi behöver alltid någon att lägga skulden på, någon som kan bära det vi själva inte orkar se.

Kanske är det just där vi tappade varandra. När vi slutade försöka förstå världen och i stället började försvara oss mot den. Vi säger att vi vill ha rättvisa, men ofta menar vi rättfärdighet. För verklig rättvisa kräver ansvar, och ansvar kräver självrannsakan.

Systemet mår bra av bråk.

Ju mer vi bråkar om vem som har rätt, desto mindre märker vi vem som faktiskt har makten. Ju mer vi fastnar i att avgöra vem som förtjänar empati, desto mindre kraft har vi kvar till att känna den. Makten klarar sig alltid, för den vet att vi hellre väljer skuld än förändring.

Men varje gång någon vågar stå still i sitt eget obehag, utan att genast försvara sig, då händer de något jävligt gött. Det kollektiva narrativet spricker en sekund, och in sipprar något mycket större: medvetenhet. Det är där förändringen börjar. Inte i att ha rätt, utan i att orka känna, när allt skiter sig.

Så kanske är vår största uppgift just nu inte att välja sida, utan att se hur vi alla deltar i samma mönster.

Ansvar handlar inte om skuld. Det handlar om att äntligen bli verklig.