När privilegium blir blindhet

Vi tror ofta att orättvisor är något som finns långt bort. Något som hör till nyhetsrubriker, krigsområden eller fattigare länder. Men vad händer när vi börjar se privilegium som ett skyddsnät - inte bara för vår kropp, utan för vår uppfattning om verkligheten?

Att leva med privilegium handlar inte bara om pengar eller status. Det handlar om att inte behöva ställa vissa frågor. Om att inte märka vad man slipper. Om att tro att ens egen vardag är måttstocken för hur världen fungerar.

Vi klagar på kalla kaffekoppar, tröga internetuppkopplingar, eller att någon tog fel fönsterbord. Samtidigt finns människor som inte ens har tak över huvudet, mat för dagen eller tillgång till vatten. Men ändå kan vi höja rösten över våra små bekymmer, utan att blinka.

"Rädda vårt eget folk först" - men vad gör du själv?

Det blir särskilt ironiskt när samma människor som vill "rädda vårt eget folk först" inte ens sträcker ut en hand till sin granne. Att prata om nationalism utan handling är bara ett sätt att slippa se sin egen passivitet. Vad vi egentligen försvarar är inte folket, utan vårt bekväma skal.

Att leva i ett tryggt land, med tillgång till vård, utbildning och trygghet – det borde göra oss mer generösa, inte mer misstänksamma. Men istället för att bära vårt ansvar, köper vi oss fri. Vi tror att vi har förtjänat vår plats. Som om historien inte gällde oss. Som om systemet inte redan var riggat.

Att känna ansvar - inte skuld, men närvaro

Det handlar inte om att skämmas. Inte om att leva i ständig skuld. Men det handlar om att se. Att sluta använda sitt privilegium som en vägg mot världen, och istället använda det som en bro.

Att kunna bidra är ett privilegium i sig.

Så nästa gång du klagar på småsaker, eller himlar med ögonen åt den som är hemlös, sjukskriven, nyanländ eller jobbar deltid - fråga dig:

Vad hade jag behövt om rollerna var ombytta?

Perspektiv är inte alltid bekvämt - men alltid nödvändigt

Privilegium gör oss inte onda. Men det gör oss ofta blinda. Och blindhet är farligt i ett samhälle som redan lutar.

Det är dags att sluta stirra oss blinda på rättigheter och börja se vårt ansvar.

Kanske handlar kärlek till samhället inte om att ropa högst.

Utan om att se mest.