Är vi på väg mot ett permanent högerstyre?

Jag har länge funderat över det politiska landskapet i Sverige och hur det har förändrats över tid.

Det verkar som att högerns strukturreformer successivt har skapat systemförändringar som vänstern sedan tvingas administrera snarare än förändra.

Varje gång Socialdemokraterna kliver in för att "städa upp" blir det de som får skulden, inte de som skapade spelet från början.

Historiska exempel:

Högeridéer som formade systemet

Ett tydligt exempel är avregleringen av kreditmarknaden 1985, ofta kallad "Novemberrevolutionen". Beslutet togs av en socialdemokratisk regering, men idén drevs fram av högerinspirerade ekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors. De argumenterade för att en fri kreditmarknad skulle skapa tillväxt och effektivitet, medan regleringar sågs som hinder. Finansminister Kjell-Olof Feldt har i efterhand erkänt att han sympatiserade med dessa idéer mer än partiet förstod.

När kreditmarknaden släpptes fri!

Det skedde en explosion av utlåning till fastigheter. Banker tävlade om att låna ut pengar, och fastigheter blev den stora grejen, en perfekt investering i en avreglerad marknad där priserna steg snabbt. Alla, företag, privatpersoner och spekulanter, ville köpa innan det blev "för dyrt", vilket triggade upp priserna ännu mera.

Som Lars Magnusson ekonomi historiker, förklarar i Sveriges ekonomiska historia (2020):"Fastigheter blev den naturliga placeringen i en avreglerad kreditmarknad, där spekulation ersatte långsiktiga investeringar"

Men när räntorna började höjas i slutet av 80-talet sprack bubblan. Priserna rasade, företag och privatpersoner gick i konkurs, banker gick på knäna, och staten fick gå in och rädda bankerna med skattemedel. Detta var ingen slump, utan en direkt konsekvens av högerns idéer om marknadens överlägsenhet.

När Carl Bildts borgerliga regering 91-94 tog över mitt i krisen valde man att förvärra läget genom skattesänkningar, fler avregleringar och privatiseringar. Arbetslösheten steg från 2% till över 10%.

Andra borgerliga strukturreformer som satt långvariga spår inkluderar:

• Elmarknadens avreglering 1996, med löften om lägre priser. I verkligheten har elpriserna exploderat vid kriser, vilket krävt statliga stödinsatser, något som bland annat rapporterats av SVT och Energimyndigheten.

• Friskolereformen 1992: Bildt-regeringens skolpeng öppnade för privata aktörer. Idag ser vi ökade klyftor, segregation och minskad likvärdighet enligt IFAU

• Avregleringar av tågtrafik, post och apotek, främst under Reinfeldt (2006–2014), där Riksrevisionen pekar på sämre tillgång till service och högre priser, särskilt i glesbygd.

• Utförsäljning av statliga bolag, Vin & Sprit 2008, Telia, Apoteket, Svenska Spel, som enligt Finansdepartementet minskat statens långsiktiga intäkter och kontroll över strategiska sektorer.

• NATO-anslutningen 2024, ett beslut drivet av M, KD och L, som binder Sverige till en militärallians där nationellt oberoende blir svårare att hävda.

Vänsterns roll: Att städa, och få skulden

När Socialdemokraterna återkommer till makten som 1994 och 2014, möts de av underskott, kriser och växande klyftor. De får vara "de tråkiga" som höjer skatter, stramar åt och försöker reparera skadorna.

Göran Persson beskriver i sina memoarer hur regeringen på 90-talet tvingades "städa upp efter marknadsfesten"

Men folket ser inte alltid den stora bilden. Istället blir ilskan ofta riktad mot dem som sitter vid makten för stunden, inte mot de långsiktiga strukturer som faktiskt högern har byggt.

Strukturella låsningar: När högern ritar spelplanen

Det verkligt farliga är att dessa beslut inte är tillfälliga. De skapar strukturella låsningar som gör att även vänsterregeringar tvingas spela efter högerns regler:

• EU-medlemskapet 1995 binder oss till marknadsliberala regelverk som är svåra att förändra

• NATO-anslutningen 2024 gör vår säkerhetspolitik beroende av en allians där vi är en liten aktör.

• Privatiseringar och avregleringar gör det svårt att återta samhällsviktiga funktioner utan stora ekonomiska och politiska kostnader.

Bo Rothstein statsvetare, varnar för en förskjutning där marknadslogiken blir norm även inom politiken, vilket underminerar demokratin på sikt.

Som Göran Therborn sociolog uttrycker det:"När staten blir en garant för kapitalet snarare än medborgarna, tappar demokratin sin funktion."

Framtiden: Ett samhälle där folket står utanför

Om denna utveckling fortsätter ser vi framför oss ett samhälle där:

• Välfärden tynar bort låg -och medelinkomsttagare får sämre tillgång till vård, skola och trygghet.

• Klyftorna ökar och de rika drar ifrån, medan vanligt folk får bära kostnaderna för kriser.

• Förtroendet för politiken sjunker, folk växlar mellan höger och vänster i frustration, utan att se att det är själva systemet som är låst.

Socialdemokratin försvagas inte för att idéerna är dåliga, utan för att de tvingas spela ett spel där reglerna är satta av högern.

Till slut riskerar S och liknande partier att reduceras till en skugga av sitt ursprung, utan verklig makt, en symbolisk opposition som upprätthåller illusionen av valmöjligheter, men utan möjlighet att förändra de grundläggande strukturerna.

Slutord:Vem bestämmer egentligen, folket eller systemet?

När vi blickar framåt ser vi ett samhälle där demokratins yttre former kan bestå, men där innehållet riskerar att försvagas allt mer. Högerns strukturreformer har inte bara skapat tillfälliga problem som Sossarna får städa upp, de har själva format spelplanen.

Och när spelplanen väl är designad, blir även de som en gång kämpade för jämlikhet, de röda, de som sa sig stå på folkets sida, tvungna att spela efter samma regler. För varje kris som kommer, för varje kompromiss som sluts, växer känslan av maktlöshet bland väljarna. Vem i helvete ska vi lita på?

Det är lätt att skylla på Sossarna, att de inte levererar, att de sviker. Men vi ser inte att det är högerns struktur som tvingar dem till dessa val.

Vi kommer att rösta fram och tillbaka, mellan höger och vänster, utan att förstå att vi är fast i ett system som långsamt glider allt längre bort från folkets vilja, och när vi till slut inser det, kan det vara för sent.

Så frågan är: När systemen är byggda, lagarna satta, och marknaden styr. Hur tar vi tillbaka makten? Och vågar vi ens tänka tanken? Vad krävs för att riva en spelplan som någon annan redan byggt?