Slottet som bur – en gammal saga med nya ögon

Rachel Zegler, huvudrollsinnehavaren i nya live action Snövit, uttalade sig gällande varför inte det skulle vara den typiska kärleksfilmen. (Se hela intervjun Extratv här) Bemöttes hon av massiv kritik. Många uppfattade det som respektlöst – som om hon hatade originalet. Men kanske var det tvärtom. Kanske såg hon bara det många av oss missat:

Att Snövit inte är en historia om frihet.

Utan om begränsning.

Vi är så vana vid att se slottet som slutdestinationen. Det stora, glittrande målet där prinsessan ska bli lycklig, och prinsen får sitt pris. Men tänk om slottet aldrig var en symbol för frihet – utan ett vackert fängelse?

I sagan om Snövit är det lätt att missa vad som egentligen händer. Hon är vacker, lydig och godhjärtad – och därför belönas hon med ett liv på slottet. Men vad gör hon där? Hon väntar. Hon bakar paj. Hon blir räddad. Hon gifter sig. Slut.

Vi kallar det "romantiskt". Men det är också en berättelse om att inte få välja. En kvinna som inte får leva ut sin inre värld, sina mål, sitt jag – utan placeras i ett gyllene livsrum där hennes roll redan är skriven.

Tänk om slottet inte var målet, utan metaforen för hur snävt kvinnors liv kunde vara. En plats där du är trygg – men kontrollerad. Beundrad – men aldrig fri.

Och prinsen då? Han är också en symbol. Förväntas vara stark, rik, modig, räddande. Förväntas göra det rätta. Också han reduceras till en roll – som måste spela hjälten, oavsett vad han själv känner.

Så kanske är det inte så konstigt att dagens berättelser förändras. Att nya versioner inte längre handlar om att väljas – utan om att välja sig själv. I en värld där kvinnor fått fler rättigheter, fler valmöjligheter och mer utrymme att definiera vad lycka är, känns det inte orimligt att sagorna också förändras.

Det handlar inte om att förstöra våra barndomsminnen. Det handlar om att tillåta fler att känna igen sig. Att berätta om frihet, inte bara från ett slott – utan från alla förväntningar som hållit oss fångna.