Search Results

Tänk om vi inte såg makt som något att äga, utan som något att dela? Om ledarskap inte var en livstidskarriär, utan en cirkel där alla, oavsett bakgrund, kunde kliva in och bidra, men aldrig stanna för evigt. Tänk om vi bröt idén om att politik tillhör en elit? Inte genom att stänga dörrar för någon, utan genom att öppna dem för alla. En sjuksköterska bredvid en advokat. En servitris bredvid en ingenjör. En före detta missbrukare bredvid en företagare. En som kämpat sig ur fattigdom bredvid en som vuxit upp med trygghet. Alla med samma chans, samma utbildning, samma ansvar ,men utan möjligheten att driva sin egen agenda, utan makt att klamra sig fast. Tänk om vi skapade ett system där ingen kunde bli oersättlig? Där ingen kunde bygga sin position så stark att den blev en självklarhet. Där alla som satt vid bordet visste att deras tid där var tillfällig, och att deras jobb inte var att stärka sin egen röst, utan att förvalta andras. Tänk om politik inte längre var ett slutet rum, utan ett forum där idéer växte fram i takt med att nya människor klev in? Där ingen kunde tysta de röster som kom efter dem, eftersom ingen längre kunde hålla fast vid makten längre än den tid de förtjänade den. Tänk om vi faktiskt skapade den jämlikhet vi pratar om? Inte genom att ta bort någon, utan genom att lyfta alla. Inte genom att peka ut vem som får vara med, utan genom att bygga ett system där alla kan bidra,men ingen kan styra ensam. Då kanske makt inte längre skulle vara en position, utan ett gemensamt ansvar. Då kanske vi inte längre skulle prata om demokrati. Då skulle vi leva den.

Många pratar om yttrandefrihet som om det vore en absolut rätt att säga vad som helst, när som helst, utan att möta konsekvenser. Men frihet utan ansvar är inte frihet – det är ett undvikande av verkligheten. Yttrandefrihet innebär att vi får uttrycka våra åsikter, men det innebär också att vi måste stå för dem. Det vi säger påverkar andra, formar samhället och skapar konsekvenser. Att gömma sig bakom "jag får säga vad jag vill" utan att erkänna att ord har makt är att blunda för det uppenbara. Vi lever i en tid där många ser yttrandefrihet som en enkelriktad väg – att få uttrycka sig utan att någon får reagera. Men frihet fungerar inte så. Varje rättighet har en motsvarighet i ansvar. När vi pratar om yttrandefrihet, borde vi också prata om yttrandeansvar. Det handlar inte om att tysta någon, det handlar om att förstå att ord bär vikt. Det vi säger påverkar kulturen vi lever i, och det är vårt gemensamma ansvar att skapa en värld där frihet inte används som en ursäkt för att skada. Så frågan är: Vill vi ha en yttrandefrihet som bygger något bättre, eller en som används för att förstöra?

Vi säger att vi vill förändring. Vi säger att vi vill ha rättvisa. Men mitt i allt detta har vi blivit blinda för vår egen roll i det hela. Pöbeln vaknar upp, skriker om att media manipulerar oss och att regeringen tystar oss. Vi pekar på systemet, på politikerna, på invandringen, på polisen – men missar den största delen av problemet: vi är själva en del av systemet. Istället för att förstå att förövaren är en konsekvens av vårt samhälle, letar vi efter någon att skylla på. Vi kallar det "mediahjärntvätt" och "systemfel", men vi väljer att inte se att vi själva matar det vi säger oss vilja förändra. Vi skyller på polisen när vi inte får snabba svar, men vi har också kritiserat dem för att inte ha tillräckliga bevis. Vi säger att vi vill ha rättvisa, men röstar på partier som skapar mer klyftor. Vi säger att vi hatar hatet, men vi förstärker det genom våra val. Det är vi själva som förstärker klyftorna, genom våra val, våra ord, och vår passivitet. Vi säger att vi vill ha ett bättre samhälle, men vi fortsätter att rösta för politiker som inte ger alla samma förutsättningar. Så länge vi inte ser vår egen roll kommer vi att fortsätta skapa de förutsättningar som gör att detta händer igen och igen. Vi bygger de murarna vi skriker om att riva. Vi skapar mer splittring, mer frustration, mer "vi och dem" – och samtidigt skapar vi den värld där förövare föds. Politiker kan sätta en grund, men vi måste vara de ssombygger den.. Vi kan inte kräva rättvisa och jämlikhet samtidigt som vi upprätthåller system som gör det omöjligt. Och här är sanningen: Vi kanske inte håller i vapnet, men vi skapar världen där det blev möjligt. Så länge vi inte ser vår egen roll, kommer vi att fortsätta vara en del av problemet.

Ni ska bort från Europa! Sekunder senare släcks tio oskyldiga liv på en skola i Örebro. Gärningsmannen tar sitt eget liv efter attacken. Polisen säger att han inte agerade ideologiskt, men TV4:s analys visar att någon ropade dessa ord innan skotten. Men polisen ska verifiera denna information . Om det stämmer, är det ett hatbrott. Ändå fortsätter vi att skylla på regeringen. På politiken. På invandringen. På någon annan? Men vi lever i en demokrati. Du har ett eget val. En egen hjärna. Du behöver inte rösta på partier som bygger sin politik på rasism. Du behöver inte exkludera människor baserat på deras hudfärg eller etnicitet. Du behöver inte sprida lögner om att invandrare är orsaken till alla problem. Du behöver inte dividera om vem som är svensk. Du behöver inte bråka om vem som har rätt att ta del av vår välfärd. Du behöver inte klaga över en skattehöjning trots att du har en full plånbok. Du behöver inte dela 'sanningar' om att samhället var bättre förr. Du behöver inte prata om 'vi och dem' vid fikabordet. Du behöver inte låta hatet passera obemärkt. Hat föds inte ur tomma intet. Det skapas, formas och upprätthålls, av oss. Och det dör inte av sig självt heller. Tio oskyldiga döda. En avliden förövare & Vi ser fortfarande bort....

Nu har det hänt.. Den här gången på en Komvux -skola i Örebro. En 35-årig man gick in med vapen och öppnade eld. Tio personer miste livet innan han vände vapnet mot sig själv. Och precis som alltid kommer kommentarerna på sociala medier: Vissa skyller på invandrare. Andra på regeringen. Någon annan bär alltid ansvaret. Någon annan borde ha gjort något. Någon annan borde ha sett varningstecknen. Men vad händer om vi slutar peka utåt och istället ser oss själva i spegeln? Oavsett varför han gjorde det, vi har misslyckats.. Vi vet ännu inte exakt varför han gjorde det. Kanske var han fylld av hat. Kanske var han trött på livet. Kanske var han bara arg på allt. Men oavsett vilket , så säger det något om oss alla. Om han hatade invandrare? Då har vi alla, på något sätt, varit med och gött den idén. Vi har låtit den gro, genom att fortsätta måla upp en bild av "vi och dem", genom att tillåta att syndabockar pekas ut istället för att prata om verkliga problem. Om han hatade vårt samhälle? Då har vi misslyckats med att skapa ett samhälle där människor känner sig sedda och hörda. Där klyftorna mellan rika och låginkomsttagare, mellan svenskar och invandrare, mellan de som känner sig trygga och de som inte gör det, bara fortsätter att växa. Om han hatade sitt liv? Då har vi också misslyckats. För vad säger det om oss när någon blir så desperat att de inte ser någon annan väg ut än att ta någon annan med sig i sitt mörker? Oavsett varför han gjorde det - det här handlar inte bara om honom. Det handlar om oss. Vad gör vi själva för att bidra? Vi kan skylla på politiker, på systemet, på invandringen, på regeringen. Men sanningen är att vi alla är en del av det här samhället. Och varje gång vi flyttar ansvaret ifrån oss själva, är vi en del av problemet. Vad gör du själv för att skapa ett samhälle där människor känner sig inkluderade? Är du en av dem som bygger broar, eller en av dem som förstärker klyftorna? Tänk på offren, inte bara på skulden. Men framför allt, tänk på våldsoffren. Tänk på de anhöriga som fick bli konsekvenserna av vår ignorans. Tänk på dem när ni håller på att skylla på varandra istället för att någon skulle steppa upp och säga: "Jag skäms som medborgare att dessa människor har mist sina liv. Jag skäms som medborgare att vårt samhälle inte lyckades ge dem den framtid de förtjänade. Jag skäms över att vi har låtit hat, klyftor och orättvisor växa sig så starka att detta kunde hända. Jag blamar alla som har varit med och bidragit till hatet, alla som hjälper till att upprätthålla de strukturer och den dynamik som leder till tragedier som denna. Jag blamar han som sköt, för att han valde att skapa ännu mer splittring i ett redan trasigt samhälle. För att han tog sig rätten att släcka liv, och sedan sitt eget. Men mest av allt skäms jag över att vi som samhälle, trots allt vi säger oss vilja, fortfarande inte tar ansvar. Att vi fortfarande inte förstår att vi alla måste göra en förändring." Förlåt..🖤

Innan du öppnar munnen och klagar över systemet, samhället eller hur världen behandlar dig, stanna upp och tänk. Bild ägs av KollektivaSystern, skapad med hjälp av AI från OpenAI (DALL·E 3)" Tänk på hur dina förfäder roffade åt sig, utnyttjade och exploaterade andra människor för att bygga upp det skyddsnät du nu tar för givet. Tänk på hur deras handlingar, på bekostnad av andra, gav dig en bekväm start i livet. Sverige var ingen stormakt under kolonialismens tid. Vi ägde inte stora kolonier som Storbritannien eller Frankrike, men under 1600 talet ägde vi en koloni ( Svenska Guldkusten) nuvarande Ghana, samt Saint-Barthélemy under 1700 talet, där slavhandeln bedrevs. Vi var absolut med och drog nytta av systemet. Vi deltog indirekt i den globala exploateringen genom handel, billiga råvaror och ett ekonomiskt nätverk som byggde på andras lidande. Kolonialismens arv formade den globala näringskedjan , en kedja där Sverige också kunde stärka sin ekonomi och välfärd genom att dra fördel av de resurser som andra tvingades ge upp. Du kanske tror att du är en oskyldig del av samhället, men sanningen är att du lever på privilegier som andra betalat för, med sina liv, sitt arbete och sin frihet. Kolonialismen, exploateringen, maktspelen, allt detta byggde grunden för välfärden som du nu ser som en självklarhet. Och nu, när du har fått möjligheten att göra annorlunda, att ta ansvar, att bidra till en rättvisare värld, vad gör du? Du sitter där och klagar. Är ditt ego verkligen så viktigt? Är det så svårt att se bortom dig själv och inse att de resurser du har idag är ett resultat av historisk exploatering? Det är inte fel att vara tacksam för det vi har. Men tacksamheten måste komma med ansvar, och förståelse. Vi har fått möjligheter som många aldrig haft. Frågan är : Ska du använda dem för att fortsätta gynna dig själv, eller ska du göra något för att förändra världen? Man behöver inte alltid donera pengar, eller åka och jobba med välgörenhet. Men däremot kan du va medvetenhet om vad som händer, och skaffa den kunskap för att föra vidare något bättre. Så länge du lever har du chansen att bryta det arv av förtryck som dina förfäder lämnade efter sig. Så nästa gång du vill klaga, fråga dig själv: Är jag en del av lösningen, eller klagar jag bara för att jag inte vill ta ansvar?

Egoismen är kanske vår största fiende idag. Den gömmer sig bakom kommentarer som: "Vi måste ta hand om våra egna." Jag tänker inte betala skatt för att andra ska få det bättre." "Skicka hem dem, vi har inte råd att hjälpa alla." På ytan kan dessa ord låta som logik, men i grunden är de ett uttryck för ett ego som är fast i en kortsiktig och självdestruktiv mentalitet. Ett ego som inte bara begränsar andra, utan som också hindrar oss från att utvecklas som människor och som samhälle. Hur egoismen blev vår norm Egoismens rötter ligger i en tid då överlevnad handlade om att ta för sig och skydda sina egna. Men i dag lever vi i ett samhälle där vi har resurser, trygghet och möjligheter att tänka större. Ändå håller många fast vid samma gamla tankesätt , som om vi fortfarande lever i ett samhälle byggt på brist och kamp. Det här egot delar oss i klyftor och hindrar oss från att agera med empati och ansvar. Vi ser på världen genom en lins av "vi och dem," istället för att inse att vi alla är beroende av varandra. Egot som självdestruktion Den här sortens egoism är inte bara skadlig för andra , den är självdestruktiv. När vi vägrar lyssna på andra perspektiv eller lära oss av olika erfarenheter, stänger vi in oss själva i en bubbla av ignorans. Vi bygger murar istället för broar och missar möjligheten att skapa ett samhälle där fler kan bidra och växa. Egot säger: "Jag behöver inte lära mig något nytt." Men sanningen är att kunskap och ödmjukhet är nyckeln till att bryta ner klyftorna. Att våga lyssna på andra, även när det känns obekvämt, är hur vi kan börja bygga en mer empatisk och ansvarstagande värld. Hur vi kan knäcka egot Att knäcka egot börjar med en enkel fråga: Varför blir jag triggad av det här? Är det för att det utmanar min bekvämlighet? För att det ifrågasätter mina föreställningar? Det är i dessa ögonblick som vi kan börja förändra oss själva. Det handlar inte om att skämmas för privilegier eller vad vi har fått. Det handlar om att använda det vi har, våra resurser, vår trygghet, vår kunskap, till att agera med ansvar och empati. Det handlar om att vara öppen för förändring och erkänna att de behövs. Ansvar: Nyckeln till utveckling Egoismen håller oss tillbaka. Men ansvar kan frigöra oss. När vi släpper vårt ego och börjar agera med förståelse och medkänsla, kan vi bryta de klyftor som delar oss. Och i slutändan är det inte bara bra för andra, det är bra för oss alla. Så frågan är: Vill du fortsätta hålla fast vid ditt ego, eller är du redo att släppa taget och bli en del av lösningen?

Universum rör sig ständigt, och vi rör oss med det – men frågan är om du gör det medvetet eller om du låter dig styras av systemets klocka? Våra kroppar, våra val, till och med våra tankemönster formas av en större rörelse. Vi kan ignorera den, kalla det slump, eller förstå att vi är en del av något större – att allt hänger ihop. Mänsklighetens historia är en spegling av universums rytm. Det vi kallar civilisation är inget annat än en serie skiften, epoker där maktstrukturer förändras, där vissa reser sig och andra faller. Vi har sett imperier födas och dö, system byggas och raseras – men en sak består: hierarkierna. De som sitter på resurserna, de som formar normerna, de som dikterar vad som är sanning och vad som är nonsens. Vi lever i en tid där vi har mer information än någonsin, men ändå verkar vi fastna i samma gamla tankemönster. Vi tror att vi är fria, men är vi verkligen det? Eller är vi bara kuggar i ett system som format oss till att tänka inom de ramar som gynnar den befintliga maktstrukturen? Den största illusionen vi lärt oss att acceptera är att det vi ser, det vi kan mäta och förstå idag, är den enda verkligheten. Men vetenskap är inte en slutpunkt, det är en process. Bara för att vi ännu inte kan bevisa något, betyder det inte att det inte existerar. Det betyder bara att vi inte har verktygen att förstå det – än. Att tro att vi redan har alla svar är inget annat än intellektuell lathet och en rädsla för att ifrågasätta den värld vi byggt upp kring oss själva. Så frågan är: lever du efter dina egna villkor, eller efter systemets? Tänker du själv, eller matar du ditt ego med de bekväma "sanningarna" du blivit lärd att acceptera? Att vara en del av den kosmiska rörelsen handlar inte om att passivt flyta med – det handlar om att se bortom ramarna, ifrågasätta det vi tar för givet och våga förändras. För du har en roll att spela i det här – i den kosmiska dansen, i samhällets utveckling, i vårt kollektiva ansvar. Frågan är bara: är du redo att ta den?

Vi kallar Sverige en demokrati, men om vi tittar närmare, hur stor är egentligen skillnaden mot förr? Förr hade vi kungar och adelsmän som styrde, medan pöbeln (arbetarna), slet för att hålla allt igång. I dag har vi nya etiketter: företagarna, regeringen och vi, de som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Skillnaden ? Vi kallar det för välfärd och demokrati, men hierarkierna är lika tydliga. Företagarna = Adelns moderna ansikte Ta företagarna som exempel. Många är politiskt blå (moderater), och sitter på nycklarna till arbetsmarknaden. De har makten att avgöra vilka som får jobb och vilka som inte ens får en intervju. Samtidigt klagar de på skatter, trots att deras framgångar byggs på arbetarnas slit och på det samhälle som skatterna finansierar. De klagar över höga kostnader, och tycker välfärden är en belastning, men det är deras makt över resurser och möjligheter som gör att vi andra är fast i samma gamla system. Arbetarna (pöbeln) i kommunerna sliter för att hålla allt igång, medan företagen (den moderna adeln), ser till att behålla sin plats högst upp. Och regeringen? Den agerar som en kung i ett spel där reglerna redan är skrivna. Ett "ancient" system med nya etiketter Vi lever i en näringskedja som inte är så annorlunda från förr. Arbetarna skickar sina skattepengar uppåt, precis som bönderna gjorde till adeln. Adelns skatt går vidare till "kungen" (regeringen). Men precis som förr är resurserna ojämnt fördelade. Rikare kommuner vill inte alltid hjälpa fattigare kommuner för att upprätthålla sin egen kommun, då vi har något som kallas för självstyre. Alltså, var och en kommun ansvarar för sin egen ekonomi. Dumpning är rikas sopor av människor Samtidigt skriker andra kommuner efter kompetent vårdpersonal, utbildningsplaner och modernare infrastrukturer för att bland annat få tillgång till vatten. En del rikare kommuner dumpar personer de inte vill, eller kan hjälpa, till fattigare kommuner. Detta fenomen kallas " dumpning ", tillsammans med andra företeelser som till exempel social dumpning eller ekonomisk dumpning. Så, vart är jämlikheten här? Att behandla människor som sopor? Mentaliteten av "vi och dem" är ett historiskt arv, då varje Adel förr hade sin egen lilla by, och precis som då , är det även nu i olika rang, beroende på hur mycket resurser och tillgångar de har. För svensken som tycker det är bekvämt att inte behöva ta ansvar, så är det lättare att lägga all skuld på regeringen "där uppe." Att det är deras fel. Men vad är egentligen skillnaden från monarkin? Vi får fortfarande inte vara med och välja vilka över vilka som ska styra. Utan av någon anledning är det personer som känner rätt personer. En struktur som påminner oss om klyftorna vi lever i. Regeringen är också fången Det är lätt att peka finger och säga att det är regeringens fel, men hur mycket makt har de egentligen? De är lika fast i systemet som vi är. Om regeringen skulle försöka bryta sig loss från den globala näringskedjan, bojkotta länder eller göra radikala förändringar, skulle Sverige rasa ekonomiskt. Då skulle vi plötsligt stå där och vädja om stödpaket från andra länder. Förväntan på förändring, över en natt! Ett annat problem är vår orealistiska syn på förändring. Många förväntar sig att stora, systematiska problem ska lösas på några månader. När de inte ser förändring med detsamma, blir de frustrerade och röstar på nästa parti, utan att ens läsa på om vad de står för. Men hur ska någon regering kunna skapa verklig förändring när folk hela tiden hoppar från ett alternativ till ett annat, utan att ge dem tid att bygga något hållbart? Förändring tar tid, och det kräver att vi alla gör vår del, att läsa på, att rösta medvetet och att förstå vilka vi faktiskt lägger vår röst på. Oansvarigheten i att inte rösta Och vad händer med de som säger: "Min röst gör ändå ingen skillnad"? Det är just den inställningen som är en del av problemet. För varje person som inte engagerar sig, som inte röstar eller bryr sig om att utbilda sig själv kring vad som händer, blir systemet ännu svårare att förändra. Du kan inte förvänta dig en bit av välfärdskakan om du inte är villig att bidra till den. Du kan inte klaga på regeringen om du själv inte är villig att vara en del av lösningen. För när du inte gör din del, kommer du förmodligen fortsätta sätta käppar i hjulet för oss andra. När du byter parti för att det lät bra för stunden eller straffar ett parti för du inte såg en omedelbar förändring genom att rösta på något nytt, utan att ens tänka längre än näsan räcker, bidrar du bara till att upprätthålla status quo. Hade du tagit ansvar och faktiskt lärt dig om långsiktiga lösningar, hade vi varit ett steg närmare verklig förändring. Men alla måste med! Det är inte enskilda beslut som gör skillnaden, det är när vi alla börjar förstå vår roll. Egoismen: Roten till problemet Vad driver allt detta? Egoism. Företagarna tänker på sin plånbok, arbetarna skyller på regeringen och ingen vill se sin egen roll i systemet. Kommentarer som "vi måste ta hand om våra egna" eller "jag tänker inte betala skatt för andras behov" speglar ett tankesätt som håller oss kvar i det här fängelset. Men vi har resurser. Vi har möjligheter. Och ändå håller vi fast vid gamla idéer om att "skydda våra egna" på bekostnad av andra. Det är samma tankesätt som under kolonialismens tid, bara förklätt i nya ord. Så vad är egentligen skillnaden mellan den svenska demokratin och den gamla monarkin? Vi har fler partier att välja på, yttrandefrihet och ett välfärdssystem, men makten och resurserna är fortfarande i händerna på de få. Och vi som borde kunna göra skillnad? Vi är så bekväma i vår roll som "pöbeln" att vi inte ens ifrågasätter Systemet på ett konstruktivt sätt.. Sluta skyll ifrån dig! Om vi vill ha verklig förändring, måste vi våga ta ansvar. Vi måste sluta skylla på "de där uppe" och börja förstå vår egen roll i systemet. Det handlar inte om att riva allt, utan om att börja bygga något nytt, där resurser och möjligheter fördelas rättvist, och där egoismen inte längre håller oss tillbaka. Så vad väljer du? Att fortsätta blunda för hierarkierna, eller att börja agera med ansvar och empati för att bryta systemet? "Pöbeln! Adeln må sitta på jobben och resurserna, men de är sjukt säkra på vilka de röstar på, för de vet vad som gynnar dem. Och vad gör du? Du väljer att tysta dig själv, acceptera din plats i underläge, och fortsätter spela deras spel. Varför? Varför frivilligt "ge upp" din röst, eller rösta på de parti som missgynna dig och säkra istället deras plats på toppen? Varför hjälpa till att upprätthålla den moderna hierarkin som trycker ner dig? Vakna nu! Det är dags att sluta vara en bricka i deras spel och börja ta ansvar för din roll. Ingen kommer ta av dig offerkoftan, och det är precis vad de räknar med..

"Det är bara ett skämt." Hur många gånger har vi hört den meningen? Men bakom varje "skämt" om människor med utländsk bakgrund ligger något mycket djupare. "Oskyldiga skämt" är inte oskyldiga, de är tegelstenar i ett system som ser till att vissa alltid är "de andra." De annorlunda. De som aldrig riktigt får passa in. De här skämten kanske känns oskyldiga för dig som inte drabbas. Du kanske inte ens märker att de förminskar någon annan, men för den som redan är marginaliserad är de ännu en påminnelse om att de aldrig riktigt hör hemma. Det är inte bara en kommentar, det är en del av ett system som upprätthåller normer och maktstrukturer. Som Robin DiAngelo, sociolog och författare till White Fragility, skriver: Vithet fungerar som en osynlig norm i samhället, vilket gör det svårt för vita att se hur de gynnas av ett system som diskriminerar andra. Det är precis det här som gör skämten farliga , de förstärker osynliga strukturer som gynnar vissa och håller andra tillbaka. Och det är alltid de som drabbas som förväntas stå ut. De ska tåla "humorn," samtidigt som de kämpar för att passa in i ett samhälle där de aldrig riktigt får ta plats. Det är ett dubbelt förtryck som aldrig verkar ifrågasättas. Peggy McIntosh, forskare och författare, beskriver detta som en "osynlig ryggsäck av privilegier" "Jag har kommit att se vitas privilegier som en osynlig ryggsäck av oberoende resurser som jag kan lita på varje dag men förväntas förbli omedveten om." Den här ryggsäcken gör att många aldrig reflekterar över hur deras handlingar, hur små de än verkar, upprätthåller ett system som förtrycker andra. Men låt oss vara ärliga: Att skämta bort någon annans identitet handlar inte om humor. Det handlar om makt. Som Tim Wise, antirasistisk aktivist, skriver: " Att förneka existensen av vitas privilegier är att förneka verkligheten av ett system som har gynnat vissa på bekostnad av andra." När vi skrattar åt ett "oskyldigt" skämt förstärker vi inte bara stereotyper, vi förminskar människor. Vi gör dem till "de andra" för att vi kan, och vi undviker att se hur våra handlingar påverkar dem. Så nästa gång du hör ett "oskyldigt" skämt, tänk efter: Är det verkligen bara humor? Eller är det en del av en struktur som gör det lättare för vissa att skratta, medan andra måste bära vikten av att aldrig bli fullt accepterade? Stereotyper är inte harmlösa, de är systematiska verktyg för förtryck.

När vi pratar om "svensk norm" pratar vi inte om inkludering. Vi pratar om makt. Svensk norm är inte neutral, den är skapad för att gynna vissa och kontrollera andra. När du säger att någon ska "anpassa sig," frågar du dig ens vad de anpassar sig till? Eller vems normer som definierar deras värde? Som en statlig utredning konstaterar: I Sverige har rasism och etnisk diskriminering länge likställts med nazism och apartheid. Denna tolkning av rasism som en tydlig ideologi om biologiska raser har gjort det svårt att se och förstå den mer subtila och strukturella rasismen som genomsyrar samhället. ( Lagen.nu ) Det här är kärnan i problemet: Svensk norm handlar inte om att skapa ett samhälle för alla, utan om att förstärka maktstrukturer som gör att vissa alltid har överhanden. Normen är inte oskyldig, den är ett verktyg för att marginalisera de som inte passar in. Så nästa gång du kräver att någon ska anpassa sig, fråga dig själv: Är det inkludering du vill ha, eller kontroll?

Hur länge ska vi fortsätta klaga på världen utan att inse att vi själva är problemet? Vi säger att systemet är trasigt, att medierna lurar oss och att politikerna sviker oss, men vi glömmer en sak: det är vi som upprätthåller det. Systemet är inte något som existerar separat från oss – det är en spegel av våra handlingar, våra prioriteringar och vår passivitet. Vi sitter fast i en kollektiv hjälplöshet där vi skyller ifrån oss, men ingen vågar ta ansvar för sin egen roll. Vi bidrar själva till det missnöje vi klagar på, utan att ens förstå det. Världen som en kladdkaka Låt mig ge dig en bild. Tänk dig att världen är som en kladdkaka, och varje människa är en ingrediens. Någon är ägget, någon är mjölet, någon är smöret. Alla behövs för att kakan ska bli bra. Men vad händer om ägget tänker: "Min roll spelar ingen roll, jag hoppar över det här"? Eller om smöret säger: "Det är inte mitt problem, någon annan får fixa det"? Då blir kladdkakan torr, konstig eller till och med oätlig. När vi vägrar ta ansvar faller allt isär Det är precis vad som händer med oss som kollektiv och i det system vi klagar på. När vi vägrar ta vårt ansvar och tänka större än oss själva, faller vi isär. Vi fastnar i våra ego-bubblor där vi hellre försvarar vår ignorans än vågar reflektera över våra egna handlingar. Vi avfärdar andra perspektiv som hot, för vi är för osäkra för att erkänna att vi kanske har fel. Och när vi inte är pålästa, blir vi ännu mer defensiva – som om vi måste kriga för vår egen okunnighet för att känna att vi har kontroll. Men det är en falsk trygghet. Vi glömmer att vi är en del av helheten Problemet är att vi inte ser oss själva som en del av helheten – av systemet. Vi tänker "mitt är mitt, ditt är ditt," och missar att våra handlingar påverkar det större hela. Vi ser inte att vår egen egoism, vår egen passivitet, är en del av varför världen står still. Vi säger att vi vill ha förändring, men ingen vill vara den som börjar. Hur vi kan skapa något bättre – tillsammans För att bryta det här mönstret måste vi släppa tanken på "mitt och ditt" och börja tänka på "vårt." Vi måste inse att vi är ingredienser i samma kladdkaka – och i samma system. Alla behövs för att skapa något fantastiskt . Vi behöver våga ställa oss de obekväma frågorna: Varför blir jag triggad av vissa saker? Vad är det jag inte förstår? Vad kan jag göra för att bidra till helheten? Det handlar om ansvar, inte perfektion Det handlar inte om att veta allt eller att alltid ha rätt. Det handlar om att våga vara öppen, att släppa sitt ego och att lyssna på andra. Det handlar om att förstå att vår egen ignorans inte bara skadar oss själva, utan också de runt omkring oss. Och framför allt handlar det om att ta ansvar. Om vi vill ha en värld och ett system som fungerar, måste vi vara villiga att vara den ingrediens som saknas. Är du en del av lösningen – eller problemet? Så nästa gång du känner dig missnöjd, frustrerad eller uppgiven över hur världen ser ut, ställ dig själv den här frågan: Vad gör jag för att bidra? Är jag en del av lösningen, eller en del av problemet? Tänk på kladdkakan. Är du en av ingredienserna som saknas, eller är du redo att ta din plats och hjälpa oss alla att skapa något bättre – tillsammans?♥️