Search Results

Folk tror att de är vakna bara för att de har en åsikt . Men att tycka är inte samma sak som att förstå. Vi blandar ofta ihop medvetenhet med moral, och kallar vår rädsla för ansvar. Jag märker allt oftare hur samtal dör, inte för att människor saknar åsikter utan för att de drunknar i dem. Alla tycker, men få förstår vad de egentligen säger. Vi har lärt oss att ansvar handlar om att ha en ståndpunkt, att välja sida, att reagera snabbt. Men när allt blir en reaktion, vem hinner då tänka? Vem hinner känna? Det är som om vi kollektivt har förväxlat rösten med närvaron. I relationer märks det först. Den ena vill prata, den andra vill vinna . Vi kallar det diskussion, men egentligen handlar det mest om att försvara bilden av sig själv, den som vill ha rätt. Allt för att slippa känslan av skuld, skam eller förvirring. Det är lättare att tycka än att förstå, för förståelse kräver att man först tvivlar på sig själv. När jag hör någon säga att de bryr sig om människor. Men inte om "de där", så tänker jag inte längre på politik. Jag tänker på psykologi. Det handlar inte om invandring, religion eller klimat. Det handlar om vår oförmåga att känna obehag utan att genast vilja skylla ifrån oss. Vi behöver alltid någon att lägga skulden på, någon som kan bära det vi själva inte orkar se. Kanske är det just där vi tappade varandra. När vi slutade försöka förstå världen och i stället började försvara oss mot den. Vi säger att vi vill ha rättvisa, men ofta menar vi rättfärdighet. För verklig rättvisa kräver ansvar, och ansvar kräver självrannsakan. Systemet mår bra av bråk. Ju mer vi bråkar om vem som har rätt, desto mindre märker vi vem som faktiskt har makten. Ju mer vi fastnar i att avgöra vem som förtjänar empati, desto mindre kraft har vi kvar till att känna den. Makten klarar sig alltid, för den vet att vi hellre väljer skuld än förändring. Men varje gång någon vågar stå still i sitt eget obehag , utan att genast försvara sig , då händer de något jävligt gött. Det kollektiva narrativet spricker en sekund, och in sipprar något mycket större: medvetenhet. Det är där förändringen börjar. Inte i att ha rätt, utan i att orka känna, när allt skiter sig. Så kanske är vår största uppgift just nu inte att välja sida, utan att se hur vi alla deltar i samma mönster. Ansvar handlar inte om skuld. Det handlar om att äntligen bli verklig.

Jag bryr mig mindre om vem som ropar “för Israel” eller “för Palestina”. Jag tänker på människorna mitt emellan. De som vaknar till sirener, de som gräver i ruiner efter sina barn, de som inte har något land kvar att försvara. Alla säger att man måste välja sida. Men jag ser bara en sida - den mänskliga. Och oavsett vad man tycker om Greta, så försökte hon i alla fall göra något. Hon satte sin kropp i rörelse för människor i nöd. Det är mer än vad de flesta av oss vågar. Kanske skapar hon klyftor, kanske missförstårs hon, men hon påminde oss om att medkänsla inte behöver vara perfekt för att vara riktig. Ibland handlar mod inte om att ha rätt, utan om att våga agera när världen sitter still. Och jag tror vi glömt det.

I historien har de flesta styrt med rädsla och kontroll. Men ibland dyker det upp någon som gör tvärtom. Någon som vågar se människan framför sig. Vågar släppa spelet av makt och ego, och försöker göra något större än sig själv. De är sällsynta. Men när de dyker upp ser vi tydligt vad verkligt ledarskap är. Och de påminner oss om att världen kan vara bättre än vi tror, om vi själva vågar välja annorlunda. Kejsaren Ashoka av Mauryariket – det är aldrig för sent Asoka byggde sitt rike med våld. Han var en brutal härskare, tills något hände. Efter slaget vid Kalinga, där över hundratusen människor dog, gick han över slagfältet. Han såg inte en seger. Han såg barn som skrek. Kroppar överallt. Något vaknade i honom där. Ty när ett självständigt folk erövras, är slakten, döden och förvisningen av människorna något mycket smärtsamt för den Älskade av Gudarna – och det vilar tungt på hans hjärta." Han kunde ha fortsatt att erövra. Ingen hade stoppat honom. Men han valde något annat. Han konverterade till buddhismen, utan att tvinga någon annan att göra detsamma. Han grävde brunnar, planterade träd för resenärer, byggde sjukhus. Införde lagar som skyddade de svagaste. Illustrationen av Ashoka, färger symbolisera uppvaknande & spiritualism, och försoning. "Alla människor är mina barn. Jag önskar för dem samma saker som jag önskar för mina egna barn – deras välgång och lycka både i denna världen och i den nästa." Det som gör honom sällsynt är inte bara vad han gjorde, utan att han vågade se vad han redan gjort. De flesta makthavare genom historien har också orsakat förödelse. Men blundat. Förnekat. Förklarat det som nödvändigt. Ashoka såg , och lät sig påverkas. Han tog ansvar. Inte genom ursäkter, utan genom handling. Du kan ha varit en del av det som förstört, och ändå välja att bli en del av läkningen. Det är aldrig för sent. Inte ens för en kejsare. (Ashokas citat - The Edicts of King Asoka ) Illustrationen av Kejsaren Marcus Aurelius, symbolisera en tid av våld, men klarhet & visdom. Kejsaren Marcus Aurelius av Romarriket – konsten att leda sig själv först Marcus Aurelius styrde Rom mitt under krig, pest och sönderfall. Han hade kunnat fly in i nöjen, makt och självbedrägeri. I stället stannade han kvar, i ansvar och eftertanke. Varje kväll skrev han ner sina tankar. Inte för att bli ihågkommen. Utan för att hålla sig själv vaken. *"καὶ τῷ νοῒ τὰ ἀδιάφορα πάντα, τὰ δὲ ταύτης τὰ ἐνεργήματα, ταῦτα πᾶσα ἐφ’ αὐτῇ ἐστιν."* Översättning : "För sinnet är allt som är likgiltigt, likgiltigt; men dess egna handlingar, dem har det full makt över." För honom var det inte ord. Det var praktik. Han visste hur snabbt egot ,med sina begär, rädslor och behov av kontroll, kan kapa våra liv. Han visste att verkligt ledarskap inte börjar med andra. Det börjar i dig själv. Han tränade sig i empati. I att förstå vad som format en annan människa. Hur vi projicerar våra egna sår på världen. Hur vi dömer innan vi förstår. "Om något yttre oroar dig, kommer smärtan inte från saken i sig, utan från din uppfattning om den. Och den uppfattningen kan du ta tillbaka när som helst." Marcus förstod att hans makt var på lånad tid, ett privilegium, men också ett ansvar. Att vara ledare är inte att äga makt, utan att förvalta den, med medvetenhet om att den en dag kommer att lämnas vidare. För honom var ledarskap ett partnerskap, mellan självinsikt och ansvar. Mellan att förstå sina egna reaktioner, och möta andras med ödmjukhet. Han pekade inte ut en väg. Han visade hur man går den, varje dag, inifrån och ut. "Om du plågas av något utifrån, är det inte själva saken som stör dig – utan din föreställning om den. Och du har makten att genast radera den föreställningen" (Marcus Aurelius skrev i bok 6 av Meditationer- bok 12:27 , 8:47 ) Kung Louis IX av Frankrike – att se människan framför sig Frankrike på 1200-talet var ett kallt samhälle. Fattiga hade inga rättigheter. Eliten levde i en helt annan verklighet. Men Louis valde något annat. "Älska och beskydda rättvisan - försumma inte, förakta inte, de behövandes klagomål." Han byggde domstolar där även de svagaste kunde få rättvisa. Han såg till att ingen, inte ens de mäktiga stod över lagen, för han förstod att lagarna var till för skydda de som inte hade makt. "Om en fattig man hamnar i tvist med en rik, stöd den fattiga parten tills sanningen är klar, och när den är det, skipa rättvisa" Varje dag bjöd han in stadens fattiga till sitt eget bord för att äta med honom. Varje skärtorsdag tvättade han de fattigaste fötter. Han hjälpte till att vårda sjuka, inte som PR, utan som ansvar. "Ha ett medkännande hjärta för de fattiga och för alla dem som du tror lider, i hjärta eller kropp. Och så gott du förmår, trösta dem och ge dem av dina ägodelar" Ludvig styrde från hjärtat . Han använde aldrig makten för att förstora sig själv. Han såg sina privilegier, och tog ansvar. Inte genom skam. Utan genom handling. Det var inte maktspel som gjorde honom älskad. Det var omtanken. Det var inte rädsla som höll folk lojala, det var tilliten han byggde genom att lyssna, förstå och handla därefter. (Alla tre citat är hämtade från Louis IX:s brev till sin son, återgivet i Fordham Universitys ) Alfred den store – trygghet genom inkludering England på 800-talet var nära att falla. Vikingarna attackerade gång på gång. Landet var splittrat, utmattat. Men Alfred vände inte bara kriget, han vände riktningen. När han segrat, valde han inte hämnd. Han integrerade sina fiender. Han byggde borgar för skydd, men också skolor, lagar och ett rättssystem som alla kunde förstå. Han visste : trygghet föds inte ur dominans. Den skapas genom förståelse och delaktighet. När människor får en plats att känna tillhörigher, uppstår något annat än hat. Men det kräver mod att se bakom våldet. Att bygga strukturer där det tidigare funnits murar. Alfred visade att det är möjligt, även i kaos. "What I set out to do was to bring together and translate certain books which are most necessary for all men to know." (Citat av Alfred den store- ur förordet till " Pastoral Care", via Oxford Reference) Illustrationen av Kung Håkon, baserat på historiska anteckningar. Kung Håkon den gode av Norge – modet att inte tvinga Norge på 900-talet styrdes av hövdingar, heder och våld. In i detta kliver Håkon, kristen, men kung över ett hednisk folk. Han hade makt att tvinga fram förändring. Men han gjorde inte det. Han försökte påverka, men vägrade använda tvång. Han visade respekt för folkets historia. Han visste att förändring kräver kontakt, inte bara idéer, utan relationer. Att stå kvar i sin övertygelse men lämnar järnhanden utanför. Och bygga upp tilliten inifrån. Han återinförde böndernas rätt till jord, som tidigare hade tagits ifrån dem. Han stärkte tingens roll, folkförsamlingarna där vanligt folk fick komma till tals. Han deltog i hedniska högtider för att undvika splittring, trots sin kristna tro. Håkon förstod något avgörande: du kan inte förändra någon om du inte har hjärtat med dig. Och han visste att tillit inte är enkelriktad. Det är ett band som måste hållas av båda. Han hade makt och kunde ha valt genvägar. Men han valde att bygga trygghet med tålamod. Genom att acceptera och inkludera andra, blev han älskad tillbaka av sina medmänniskor. Kejsaren Sejong av Korea – kunskap som frigörelse På 1400-talet styrdes Korea av en liten elit. De var de enda som kunde läsa och skriva, och använde språket för att behålla makten. Vanligt folk var utestängda. Osynliga. Tysta. Men Sejong såg det, och vägrade acceptera det. Han skapade ett nytt alfabet: Hangul. Fonetiskt. Enkelt. Tillgängligt. Så att vem som helst kunde skriva som de talade. Det var mer än ett språk. Det var en revolution. För första gången kunde människor förstå lagar, skriva sina berättelser och göra sig hörda. Men Sejong tänkte större. Han förbättrade sjukvård, utbildning, jordbruk, och skrev lagar som skyddade de svagaste. Han förstod något som många makthavare glömmer: Trygghet och kunskap föder ansvar. Inkludering bygger styrka. Vi ser det hos vissa chefer idag, och arbetare: "ta hand om din personal först, så levererar de." Ett samhälle som stänger ute majoriteten, tappar till slut sin grund. Frågan är: Vad är det vi är så rädda för? Drottning Margareta 1 av Sverige, Danmark, Norge – strategin som förenar utan exkludering . På 1300-talet fick kvinnor knappt existera i maktens korridorer. Men Margareta I gjorde mer än att ta plats. Hon förändrade hela Norden. Hon var dotter till Danmarks kung Valdemar Atterdag, och blev bortgift med Norges kung. När både hennes make och son dog, kunde hennes politiska liv ha varit över. Men istället tog hon makten i sina egna händer. Inte med våld, utan med intelligens, tålamod och förtroende. Hon styrde i praktiken över Danmark, Norge och Sverige. Och det var hon som låg bakom Kalmarunionen, en sammanslutning av de tre rikena, som annars hade slitits sönder av inbördeskrig och yttre hot. Det som många män inte lyckades med på århundraden, lyckades hon med genom att se till helheten. Men hon var inte bara en strateg. Hon var en diplomat som såg till att minska onödiga krig, stabilisera ekonomin och skydda bönder och handelsmän från att utnyttjas. Illustrationen av drottning Margareta 1, färgerna representera hennes styre, diplomati och kärlek. När andra ledare slogs om makt, fokuserade Margareta på att skapa balans. Hon stärkte stadsrätter och såg till att lagar kunde gälla över gränser. Det var en typ av strukturell trygghet som vanliga människor direkt märkte skillnad av. “En kvinna som drottning Margareta får man vida i världen leta. En klokhet sådan hon företett, då hon, en kvinna, förente till ett Sveriges, Danmarks och Norges rike, söker i varje tid sin like.” Det som gjorde henne älskad var inte bara det politiska. Det var att hon försökte bygga något som höll. Något som inte lutade på rädsla, utan på tillit. Margareta visste att folk inte behöver tycka likadant. Men de behöver känna att de får finnas. Och kanske säger det mest, att efter hennes död föll mycket av unionen isär. För det var hon som höll ihop det. Makt handlar inte om att tvinga andra att följa dig. Det handlar om att bygga något de vill vara en del av. De flesta andra ledare valde en annan väg. Men tänk om vi började göra annorlunda, på riktigt? Tänk om vi, som Ashoka, valde att hela istället för att härska. Byggde tillit som Håkon, utan att dominera. Delade kunskap som Sejong, istället för att begränsa. Enade som Margareta, utan att utplåna olikheter. Använde makten som Ludvig, till att lyfta de som hade minst. Såg bakom fiendskapen som Alfred, och valde att skapa något nytt. Och började, som Marcus, där all verklig förändring alltid börjar , i oss själva. De hade makt. De kunde ha valt rädsla. Men de valde något större. Något mänskligare. Och ändå… även dessa älskade ledare bär på skuggor som inte alltid syns i legenderna. Myterna om dem är ofta putsade och förstärkta, och deras mest hyllade beslut kan ibland ha varit lika mycket strategi som altruism. Det är ingen anledning att sluta inspireras. Tvärtom, det är en påminnelse om att mod och maktspel ofta samexisterar. Kanske är det just där, i mötet mellan legend och verklighet, som verkligt ledarskap föds. Inte i titeln. Inte i styrkan. Utan i förmågan att se längre än sig själv, och våga handla därefter.

Augusti 2025 sammanfaller med flera avgörande transiter som speglar ett kollektivt skifte. De markerar inte orsak, utan mönster. Och i mönstren kan vi se historien upprepa sig. Just nu! - närmar vi oss en ny cykel: Saturnus möter Neptunus för första gången sedan 1989. Då föll Berlinmuren. Idag ser vi andra murar krackelera, politiska, ekonomiska och psykologiska. Astrologi handlar inte om att planeterna styr. Det är ett sätt att läsa kollektiva rytmer. Psykologiskt och sociologiskt vet vi att människor tenderar att reagera på liknande sätt under tryck. När vi känner maktlöshet, när system sviktar, söker vi kontroll. Transiter visar ofta när detta kulminerar. De här astrologiska mönstren har historiskt sammanfallit med både kriser och genombrott. Inte på grund av planeterna, utan för att samhällen i förändring följer vissa cykliska rörelser. Det är därför transiterna inte säger vad som ska ske, utan hjälper oss förstå var vi befinner oss. De fungerar som bokmärken i kollektiva beteendemönster, utvecklade under hundratals år av observation. De ger oss en heads up när vi är för förblindade för att själva se hur djupt vi fastnat i cykliska arv och reaktiva mönster som vi upprepat i generationer. Tre transiter formar stämningen i augusti: Saturnus konjunktion Neptunus (cykelstart) Mars opposition Saturnus och Neptunus (9 aug) Venus kvadratur Saturnus och Neptunus (1 aug) När dessa varit aktiva tidigare har världen stått vid vägskäl.. Saturnus konjunktion Neptunus: 1989 : Berlinmuren föll. Demokratirörelser växte i Östeuropa. 1953 : FN:s roll stärktes. Biståndspolitik tog form. 1917 : Revolutioner, men också kvinnlig rösträtt i flera länder. 1881 : Intensifierad kolonisering i Afrika. 1845 : Fattigdom och svält i Europa. Radikala rörelser växer fram. 1773 : Boston Tea Party. Början på amerikanska självständighetsrörelsen. 1701 : Religiösa lagar omförhandlas i Europa. 1665 : London drabbas av pesten, sjukvårdssystemen förändras. 1629 : Religionskrig kulminerar i Europa. 1593 : Återinförande av katolska rättigheter i Frankrike. 1557 : Spanien ställer in betalningarna - Europas ekonomiska karta ritas om. 1521 : Luther förklaras fredlös, protestantismen formas. Mars opposition till Saturnus/Neptunus, ofta katalysator: 1936 : Francos diktatur tar makten i Spanien. 1950 : Koreakriget bryter ut. 1951 : WHO lanserar globalt vaccinationsprogram. 1987 : Avtal om nedrustning mellan USA och Sovjet. 1558 (uppskattat): Elizabeth I blir drottning - en era av kulturell och politisk omdaning inleds. 1594 (uppskattat): Henrik IV återställer religiös fred i Frankrike. 1630 (uppskattat): Trettioåriga kriget når ny vändpunkt - diplomatin börjar ta form. Venus kvadratur Saturnus/Neptunus: 1971 : USA lämnar Vietnam, samtidigt som censur hårdnar globalt. 2004 : Protester mot Irakkriget och avslöjanden om tortyr i fångläger. 1557 (uppskattat): Spanska imperiets ekonomiska kollaps skapar social oro. 1593 (uppskattat): En ny politisk balans mellan kyrka och stat formas i Frankrike. Mönstret visar att dessa aspekter inte orsakar händelser, men sammanfaller med dem. Astrologin fungerar som ett rytmiskt språk som hjälper oss att se: Vad tenderar att återkomma? Hur har vi svarat? Vad blev konsekvensen? Och det är där vi hittar astrologins kraft: inte i förutsägelsen, utan i att förstå vilka psykologiska, politiska och kollektiva reaktioner vi bär på, och vilken roll vi spelar. Många tecken tyder på att vi fortfarande sitter fast i gamla mönster: Våld prioriteras framför dialog. Maktpositioner försvaras hellre än omförhandlas. Ekonomiska intressen går före planetära gränser. Historiskt har detta inte lett till stabilitet . Händelser skapar reaktioner, och de reaktionerna skapar nya konsekvenser, som i sin tur tenderar att föda nya kriser. Därför har vi hamnat här. Men historien visar också: varje cykel innehåller en möjlighet till förskjutning - en vändning av riktning. Samtidigt växer något annat fram: Gräsrotsrörelser organiserar sig bortom gamla ideologier. Konst, film och musik vågar skildra sorg, omsorg och framtidstro. Samtal om trauma, klimat och rättvisa sker alltmer öppet. Augusti 2025 blir därmed både en varning och ett fönster. De hårda aspekterna kan trigga sammanbrott - men också mod, fredsrörelser och samhällsomställning. Mars tenderar att vara aktiv när något redan byggts upp, som om någon råkar tända en tändsticka i ett rum där gasen redan sipprat ut. Det är inte Mars som orsakar skeendet, men transiten visar när en underliggande spänning kan tippa över. Hur vi hanterar det avgör riktningen. Och här är det viktigt att förstå: även om de positiva utfallen inte alltid syns omedelbart, kan de börja sättas i rörelse nu. Samma sak gäller för de negativa, men de är ofta svårare att upptäcka eftersom vi redan lever mitt i dem. Vi ser dem som verklighet, inte som valda mönster. Transiterna visar inte bara var vi är, de pekar på frön till utveckling, eller till fortsatta återvändsgränder. Konsekvenserna av våra val, insikter eller konflikter under denna period kan bli startpunkter för större strukturell förändring, eller cementeringenav ett tillstånd som formats långt innan vi märkte det. Följande aspekter bär frö till förändring - Saturnus sextil Uranus (12 aug) Struktur som vill förändras. Historiskt har detta sammanfallit med perioder då samhället lyckats genomföra tekniska eller sociala reformer utan att bryta helt med det gamla: 1996 - 1997 : Internets genombrott till massorna. Webbläsaren gör digital kommunikation tillgänglig, gamla system börjar anpassas till ny teknologi. 1851 - 1852 : Tidig industrialisering i Europa. Nya maskiner kombineras med sociala reformer, en kontrollerad teknisk omdaning. 1800 - talet : Flera Saturnus-Uranus-sextiler sammanfaller med strukturella politiska förändringar i Europa, särskilt kring industrialiseringens framväxt. 2020 - 2021 : Efter Saturnus-Uranus-kvadraturen börjar sextilen byggas upp, och markerar startpunkten för digitalisering, pandemi-relaterade reformer och skiften i klimatpolitik. Sextilen pekar inte på abrupt förändring - utan på evolution. Möjligheten att uppgradera gamla system inifrån, utan kaos. Venus trigon Jupiter, Lilith och Norra Noden Relationer kan fördjupas i sanning. Inte ideal – utan ärlighet, samarbete och tillit. Historiskt har liknande mönster sammanfallit med viktiga vändpunkter: April-maj 1945 : Venus i aspekt till Jupiter och Norra Noden när andra världskriget avslutades i Europa. Kollektiv omstart, FN bildas. Juni 1967 : Venus-Jupiter trigon under Summer of Love. En explosion av motkultur, uppror mot normer och sociala regler. November 2008 : Barack Obama väljs till president i USA. Venus trigon Jupiter/Norra Noden, Lilith i aspekt, ett skifte i kollektiv identitet. December 2024 : Venus trigon Jupiter och Lilith, nära Norra Noden. Samtidigt exploderade globala protester för kvinnors rättigheter och kulturens roll i klimatomställningen lyftes i nya politiska forum. 3 f . Kr .: En Venus-Jupiter-konjunktion över Regulus tolkades i efterhand som "Betlehemsstjärnan", en symbol för kollektiv förnyelse och ny riktning. Det här trigonen är alltså inte en lösning, men en impuls. En chans att ta ett steg i rätt riktning, där Norra Noden pekar ut lärandet, utvecklingen och det som på sikt formar framtiden. Mellan Venus, Lilith och Jupiter tolkades det som ett kosmiskt fönster för kreativa och relationella omställningar. Uranus sextil Neptunus (29 aug) Visionära samhällsomställningar. Liknande aspekter följde kalla krigets slut: 1993 : Internet blir en officiell infrastruktur - nya nätverk av idéer formas. 1954 : Genombrott inom kärnforskning, men också första klimatvetenskapliga rapporterna publiceras. 1850-talet : Grundandet av globala utställningar och ideella världsrörelser. Internationell samverkan lyfts som idé. För att veta om vi börjat vända: Ser vi mer samarbete än splittring? Börjar makt omfördelas? Pratar vi om ansvar snarare än skuld? Vågar vi släppa gamla berättelser? Det är inte planeterna som styr oss. Men de hjälper oss att se när vi står inför ett val. Historien visar hur vi ofta valt att upprepa. Men varje cykel rymmer också en förskjutning, en ny riktning. Frågan är: tar vi den?

Jag har hört era argument alldeles för länge. Ni säger att rasism drabbar ”alla”. Att ni också är offer. Att ni minsann har det svårt. Men ni missar hela poängen, och det är därför jag skriver detta. Jag är trött på era rasistiska åsikter. Jag är trött på er okunskap och de missvisande argument ni kastar fram i varje diskussion. Jag är trött på er som varje gång ordet rasism nämns måste påpeka att ni "också kan drabbas". På er som gör er själva till offer utan att förstå vad ordet faktiskt betyder. Rasism är inte bara hat eller elaka ord. Rasism är ett helt system, lagar, normer och strukturer, som byggdes för att ge vita människor makt och fördelar. Det var kolonialmakterna som skapade idén om "raser", delade in folkgrupper i färger för att rangordna vilka som ansågs mest intelligenta, kultiverade och värda, och placerade sig själva högst upp i pyramiden. Den hierarkin användes för att rättfärdiga kolonialism, slaveri och plundring. På så sätt blev det lättare att skapa syndabockar, grupper som placerades längst ner. Konstruktionen byggdes som en pyramid där färgen vit stod högst. Vithet var de europeiska kolonialmakternas folk och deras ättlingar, men kategorin var flexibel och kunde utvidgas när det gynnade systemet. Ett exempel är USA där irländare och italienare ”gjordes vita” för att skapa en större majoritet mot svarta och urfol, vilket rättfärdigade förtrycket mot dessa grupper. Och det här handlar inte om dåtid. Systemen lever kvar än idag. Sociologiska studier har länge visat hur namn styr chansen att få jobb. Redan 2018 visade forskning från Stockholms universitet att när rekryteringen sker anonymt försvinner nästan hela skillnaden, ett tydligt bevis på att namn och bakgrund avgör. Problemen kvarstår. En färsk studie från Stockholms universitet (2025) visar att personer med utländskt klingande namn får nästan 15 procentenheter färre svar från arbetsgivare än de med svenska namn. Det motsvarar att du måste skicka 50 % fler ansökningar för att nå samma nivå av återkoppling. IZA:s uppdatering (2025) bekräftar att anonym rekrytering i urvalsfasen faktiskt kan jämna ut spelet, men det är ett undantag. Strukturen lever kvar och har snarare skärpts på andra håll när arbetsmarknaden blivit tuffare. Bostadsmarknadsstudier från DO har också visat att hyresvärdar oftare säger nej till personer med ”utländska” namn, även när de har samma inkomst och bakgrund som andra sökande. Media och maktpositioner är fortfarande kraftigt överrepresenterade av vita svenskar, bara 10 % av journalister och programledare i Sveriges Radio och SVT har utomeuropeisk bakgrund, trots att gruppen utgör över 20 % av befolkningen. Polisen stoppar racialiserade personer oftare; i flera rapporter har det visats att unga män med mörk hudfärg löper dubbelt så stor risk att bli visiterade jämfört med ljushyade jämnåriga. Och titta på asylsystemet, det är kanske det tydligaste exemplet på hur strukturer skapar ovisshet och förtryck för vissa grupper. Ett asylärende kan ta 6–18 månader, men många väntar flera år på beslut. Under tiden placeras människor på trånga Migrationsverksboenden långt från samhällsservice, eller i utsatta områden om de själva måste ordna bostad. Barn rycks upp gång på gång och vuxna tvingas leva i ovisshet, ofta utan rätt att arbeta. För de som får avslag men inte kan utvisas blir situationen ännu mer absurd, ett liv i limbo som kan pågå i åratal. Det här är inte små avvikelser. Det är en del av ett system som håller redan utsatta grupper i beroendeställning och utanförskap. Det finns alltså strukturer på alla nivåer. Från arbetsmarknaden och bostadsmarknaden till skola, rättsväsende och asylpolitik, som systematiskt missgynnar vissa grupper. Det är detta som är rasismens kärna. Vi ser det även i våra vardagskonversationer. När den mest humanitära människan beskriver någon säger hen: "den vita snubben" eller "hon den svarta" istället för att prata om individen. Färgerna är en grov generalisering som drar alla över en kam utifrån hudfärg, kultur och etnicitet. Ja, det kan verka oskyldigt att benämna någon med färg, men vi får inte glömma var det kommer ifrån, från konstruktionen av rasism. Nej – "omvänd rasism" existerar inte. Rasism bygger på systematiskt förtryck, lagar, normer och strukturer som håller grupper nere, och det är ett globalt system byggt i rangordning, där vissa grupper ses som mer överlägsna än andra. Den så djupt rotad så för att den ska kunna vändas "åt andra hållet" skulle hela samhällslivet och den globala världsordningen behöva skrivas om, och pågå i flera generationer. Man skulle behöva skriva om själva normen: vilka som anses vara standarden, vilka som förväntas passa in och vilka som definierar villkoren. En ny rasbiologi skulle behöva myntas, alla lagar och regler ändras för att gynna mörkare personer och hela den globala ekonomin ställas om för att systematiskt hålla vita nere och placera dem längst ner i den sociala konstruktionen. Media skulle behöva sparka nästan alla ljushyade och ersätta dem med individer som inte är ljusa. Rasism mot vita existerar inte, och har aldrig existerat. Ja, en vit person kan utsättas för hat eller fördomar, men det är inte rasism. De som själva lever under förtryck kan inte skapa samma typ av system mot vita. Systemet är redan satt och har pågått i århundraden, de kan däremot, som en konsekvens av förtrycket, utveckla hat och fientlighet. Skillnaden är att rasism är större än individers handlingar, det är ett samhälls - och världssystem grundat för att ge fördelar och rättfärdigande för de personer som anses vara normen. Och för er som säger: "Vilka fördelar har jag då?"- här är svare t: Du blir inte bortsållad i CV-högen på grund av ditt namn. Du blir inte nekad att växla pengar på Forex för att du är vit. Du behöver inte kämpa för att passa in i ett system, det är byggt för dig. Du behöver inte lämna din identitet eller religion för att accepteras. Du behöver inte lära dig ett av världens svåraste språk på ett år för att få en chans. Du ser dig själv representerad i media, reklam och maktpositioner. Du blir inte stoppad av polisen på grund av ditt utseende. Du blir inte misstänkliggjord i butiker, på arbetsplatser eller vid resor för att du är vit. Du behöver inte förklara eller försvara din kultur. Du blir inte automatiskt kopplad till kriminalitet, terrorism eller "problem". Du behöver inte bli sedd som en terrorist bara för att du delar folkgrupp med någon som gjort något hemskt. Du behöver inte bli hatad för att du råkar tillhöra samma folkgrupp som någon som sprider högerextrema ideologier. Du kan uttrycka dina åsikter utan att bli kallad otacksam mot landet du bor i. Detta är privilegier. Det är fördelarna du föddes med, även om du inte själv bad om dem. Och till er som fortfarande skriker "All Lives Matter" när BLM nämns: — vi vet att alla liv borde spela roll. Men den brutala sanningen är att så länge det finns de som vill stoppa invandringen, de som skriker att invandrare ska ”sköta sig och visa tacksamhet”, eller de som frågar ”varför ska de leva på bidrag som jag jobbar för”, så spelar redan här inga liv lika stor roll. Och på global nivå är det ännu tydligare: så länge västvärlden skapar orättvisa handelsavtal, bryter kontrakt, förser länder med ”hjälp” med en baktanke, tar betalt för rent vatten, bombar mindre länder för att ta resurser eller kallar folk för terrorister istället för att fråga varför de anses vara det – visar verkligheten att alla människors liv varken betyder eller spelar någon roll. Ni missar också den verkliga poängen med BLM. Det finns för att svarta liv gång på gång visat sig inte värderas lika högt i praktiken, i polisens agerande, rättssystemet, i hela samhällsstrukturen. Att svara med "All Lives Matter" är som att avbryta någon som berättar att deras hus brinner och säga: "Men alla hus spelar roll!" Ja, alla hus spelar roll, men det är det som brinner som behöver vatten först. Det är också som att säga till en kvinna som blivit grovt våldtagen : "Aah, men vad hade du på dig då?" Istället för att möta smärtan och lyssna väljer man att flytta fokus, minimera och skylla ifrån sig. Det är exakt det ni gör när ni vägrar förstå varför BLM existerar och varför All Lives Matter upplevs som förminskande av många. Ni är inte de förtryckta. Ni är arvtagare av ett system som byggdes för er - möjligtvis otacksamma, självutnämnda offer som fortfarande aldrig nöjer er, som bara ser er själva och vägrar se de privilegier ni faktiskt fått med er gratis.

Det här är inte en krönika om världspolitik. Det är en analys av hur historia, psykologi och kosmiska rytmer ofta samverkar när världen skiftar riktning. Sommaren 2025 har flera av dessa lager sammanfallit – och om vi ser tecknen, kanske vi också kan förstå dem innan de cementeras i framtidens berättelser. Systemet, rytmen och varför det trycker till Vi kan inte säga exakt vad som kommer att hända. Men vi kan se när sannolikheten för skiften ökar. När världen upprepar sina rörelsemönster mellan beslut, reaktioner och konflikter, uppstår inte bara paralleller – utan tryckpunkter. Politisk logik, mänsklig psykologi och planetariska rörelser rör sig ofta i otakt – men ibland klickar de i. Systemmedveten astrologi börjar inte med planeterna. Den börjar med systemet här och nu. Vi utgår från det som faktiskt händer, och ser hur himlens mönster speglar trycket. Astrologin blir inte en spåkula, utan en spegel. Det kosmiska bakgrundsbruset 2025 Pluto byter fokus – från överklass till övervakning I sexton år har Pluto monterat ned hierarkier i Stenbocken. Våren 2025 tar den steget in i Vattumannen och förskjuter fokus från elitens strukturer till kollektiv makt, dataflöden och teknologisk kontroll. Samma månader samlas BRICS-länderna för att diskutera en ny digital valuta. AI-regimer i USA och Kina trappar upp reglering och nya sorts övervakning. Maktcentraler byter skepnader. Saturnus närmar sig Neptunus Saturnus i Fiskarna rör sig mot exakt konjunktion med Neptunus 2026. Det är inte bara en aspekt mellan struktur och illusion. Det är processen där gränslösa idéer kodifieras till lagtext. Efter 11 september fick vi Patriot Act. Sommaren 2025 debatteras liknande förslag – men nu i form av cybersäkerhet, AI-risk eller massinformation. Händelsekedjan sommaren 2025 13 juni – Israel attackerar iranska kärnanläggningar. Iran svarar omedelbart. USA ansluter 22 juni – Trump beordrar operation Midnight Hammer mot Fordow, Natanz och Isfahan Samtidigt aktiveras tre astrologiska transiter, alla historiskt laddade. Tre transiter – tre kollektiva dynamiker Datum : 15 juni Aspekt : Mars kvadratur Uranus Historiska paralleller under aspekt : Mars 2003 - Irak, Januari 2021 - Capitolium), Juli 2017 (G20), Januari 2019 (Gulvästkris) Psykologisk lins : Akut stress försämrar exekutiv funktion (Arnsten) Systemisk effekt : Action bias ger grönt ljus för impulsiva beslut Datum : 18 juni Aspekt : Jupiter kvadratur Neptunus Historiska paralleller : Augusti 1939, mars 2003, september 2015, juni 2019 Psykologisk lins : Kognitiv dissonans triggar meningssökande (Festinger) Systemisk effekt: Narrativ, ideologier och propaganda får fäste Datum : 17 augusti Aspekt : Mars opposition Pluto Historiska paralleller : Juli 2014 (Gaza, MH17), november 1984 (Bhopal) Psykologisk lins : Instrumentell aggression och authoritarian shift (Anderson, Duckitt) Systemisk effekt : Makt flyttas till skuggzonen – genom lagar, data och underrättelsearbete Mars – Uranus händer ofta. Men den behöver ett redan spänt system för att agera gnista. 2019 utlöste den protester, inte krig. 2025 fanns redan syre i rummet. När flera lager aktiveras samtidigt Det är inte Mars–Uranus som orsakar bombningar. Lika lite som Neptunus skapar lögner. Men när systemen är laddade – psykologiskt, strukturellt, historiskt – blir dessa aspekter inte bara speglar, utan förstärkare. Då är det mindre frågan om vad vi vill – och mer hur snabbt vi reagerar. Fyra samtidiga trender 2025 1. Hotberättelsen växer Jupiter–Neptunus förstärker vår benägenhet att söka mening. Deepfakes, filterbubblor och algoritmisk dramaturgi skapar illusion av tydlighet mitt i kaos. 2. Snabba beslut legitimeras Mars–Uranus rör upp det strategiska tänkandet. Ledare som agerar snabbt får gehör. Det som förr krävde parlamentarisk process sker nu i realtid. 3. Makt flyttas till skuggan Mars–Pluto arbetar tyst. Beslut flyttas bort från offentligheten. Pluto i Vattumannen kanaliserar kontroll genom nätverk, AI, underrättelser – inte tanks. 4. Inrikes och utrikes suddas ut Moral blur. När inre instabilitet projiceras på yttre hot. Det blir oklart vad som är försvar och vad som är angrepp. 2014 gjorde Putin detta i Krim. 2025 gör Trump det i Iran. Lärdom från Pluto i Vattumannen – historiska mönster År: 1778 Händelse: Amerikanska revolutionen eskalerar Mönster: En ny kollektiv idé utmanar ett imperium År: 1793 Händelse: Franska skräckväldet kulminerar Mönster: Revolutionär kontroll når vardagslivet Vi ser inte bara våld. Vi ser vad våldet används till – och vad som institutionaliseras i dess spår. Vad gör vi med insikten? Astrologin pekar på när trycket stiger. Psykologin visar hur vi reagerar. Historien påminner om vilka vägar vi brukar ta. Men i tryckpunkten finns också valmöjlighet. Vilka berättelser väljer jag att tro på för att känna trygghet? Hur undviker jag att bli en länk i en kedja av reaktion? Vad vägrar jag att normalisera – även när det sägs vara för min skull? Vi lever inte utanför systemen. Men vi lever heller inte ofria i dem.

När Yänjaa Westgate pekade på hur tarotkortsscenen i Förrädarna kändes som en häxjakt präglad av strukturell rasism, möttes hon av förnekelse. Istället för att frågan togs på allvar, vände Samir Badran på narrativet och sa att Yänjaa kallat honom rasist. Det har hon aldrig gjort. Hon talade om ett mönster. Ett system. Om hur det ser ut när vissa människor aldrig riktigt får vara individer i ett rum, utan alltid blir någon annans projektion. Tarotkortet föreställde en blond kvinna, men beskrevs av Samir som en asiat. Och så riktades misstanken mot Yänjaa. Det spelar roll. Det handlar inte om en enskild felsägning eller illvilja. Det handlar om det omedvetna. Den snabba kopplingen mellan utseende, namn, och misstanke. Ett slags strukturellt mönster där den som uppfattas som "annorlunda" snabbare blir sedd som den som inte hör hemma, som bör misstros, som måste bevisa sin plats. Foto: TV4 Det är just det Yänjaa pekar på. Att bli läst utifrån etnicitet istället för att bli sedd som individ. Att Samir inte såg kortet och tänkte person, utan tänkte kategori. Han var dessutom säker på sin tolkning, trots att bilden föreställde en blond person - och använde det för att rikta misstanke mot någon utifrån en etnisk uppfattning. Det är inte nödvändigtvis medveten fientlighet, men det är ett uttryck för en inlärd vana: att läsa av världen genom föreställningar om etnicitet, inte genom människor. Vissa har försvarat Samir med att han själv skulle vara "asiat" Men att vara racialiserad betyder inte att man är immun mot att återskapa fördomar. Det går att både vara utsatt och bära vidare stereotyper. Det här handlar inte om huruvida något "liknade" en asiat i någons ögon. Det handlar om att Samir använde etnicitet som grund för misstanke. Det är där problemet ligger. Och det stannade inte där. Under programmets gång fanns ytterligare mönster som förstärkte bilden. Maria Montazami uttalade Yänjaas namn fel, om och om igen. Enligt Yänjaa själv gjorde hon det i en hel timme utan att rätta sig. Det är en klassisk härskarteknik - att inte ge någon rätten till sitt namn. Det skickar signalen att du inte hör hemma, att du inte är värd att tas på allvar. Det kan låta harmlöst, men i ett sammanhang där etnicitet redan används för att skapa misstanke blir det en förstärkning av samma logik: du är inte en av oss. Det är så strukturell rasism ofta fungerar i praktiken. Inte genom att någon ropar rasistiska glåpord, utan genom subtila skiften i blickar, antaganden och reaktioner. Fördomarna är inte alltid synliga. De är ofta normaliserade, kamouflerade som magkänsla, intuition eller slump. Men de gör jobbet. De sorterar. De pekar ut. Som forskaren Paulina de los Reyes formulerat det: rasism är inte alltid en medveten handling, utan ett system av vardagliga praktiker som skapar och reproducerar ojämlika villkor för människor baserat på ursprung, hudfärg eller namn. När Yänjaa satte ord på det som hände, blev det snabbt ett personligt drama. Fokus flyttades från hennes upplevelse till Samirs känslor. Från struktur till individ. Istället för att lyssna valde han att skydda sig. Det är ett skolboksexempel på gaslighting. Den som påpekar ett mönster blir anklagad för att göra ett angrepp. Den som talar om maktmissbruk får höra att de förstör stämningen. Det här får inte stanna som en detalj i ett tv-program. Det är ett exempel på hur vi osynliggör fördomar, för att det känns obekvämt att känna igen sig i dem. Hur vissa hellre vrider narrativet än erkänner att de bär på invanda mönster. Hur namn kan bli vapen, och hur etnicitet fortfarande används som en genväg till misstanke. Men förändring kräver att man vågar vara ödmjuk. Att man vågar säga: det där kom från mig, och jag vill förstå varför. Det är inte bara ett misstag. Det är ett mönster. Och det är dags att vi ser det för vad det är. Källor & vidare läsning: Paulina de los Reyes & Masoud Kamali (red), "Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering" (2005) Aftonbladet: "Yänjaa Westgate om att pekas ut som förrädare: 'Häxjakt'" https://www.aftonbladet.se/a/pPeozw

Vi tror ofta att orättvisor är något som finns långt bort. Något som hör till nyhetsrubriker, krigsområden eller fattigare länder. Men vad händer när vi börjar se privilegium som ett skyddsnät - inte bara för vår kropp, utan för vår uppfattning om verkligheten? Att leva med privilegium handlar inte bara om pengar eller status. Det handlar om att inte behöva ställa vissa frågor. Om att inte märka vad man slipper. Om att tro att ens egen vardag är måttstocken för hur världen fungerar. Vi klagar på kalla kaffekoppar, tröga internetuppkopplingar, eller att någon tog fel fönsterbord. Samtidigt finns människor som inte ens har tak över huvudet, mat för dagen eller tillgång till vatten. Men ändå kan vi höja rösten över våra små bekymmer, utan att blinka. "Rädda vårt eget folk först" - men vad gör du själv? Det blir särskilt ironiskt när samma människor som vill "rädda vårt eget folk först" inte ens sträcker ut en hand till sin granne. Att prata om nationalism utan handling är bara ett sätt att slippa se sin egen passivitet. Vad vi egentligen försvarar är inte folket, utan vårt bekväma skal. Att leva i ett tryggt land, med tillgång till vård, utbildning och trygghet – det borde göra oss mer generösa, inte mer misstänksamma. Men istället för att bära vårt ansvar, köper vi oss fri. Vi tror att vi har förtjänat vår plats. Som om historien inte gällde oss. Som om systemet inte redan var riggat. Att känna ansvar - inte skuld, men närvaro Det handlar inte om att skämmas. Inte om att leva i ständig skuld. Men det handlar om att se. Att sluta använda sitt privilegium som en vägg mot världen, och istället använda det som en bro. Att kunna bidra är ett privilegium i sig. Så nästa gång du klagar på småsaker, eller himlar med ögonen åt den som är hemlös, sjukskriven, nyanländ eller jobbar deltid - fråga dig: Vad hade jag behövt om rollerna var ombytta? Perspektiv är inte alltid bekvämt - men alltid nödvändigt Privilegium gör oss inte onda. Men det gör oss ofta blinda. Och blindhet är farligt i ett samhälle som redan lutar. Det är dags att sluta stirra oss blinda på rättigheter och börja se vårt ansvar. Kanske handlar kärlek till samhället inte om att ropa högst. Utan om att se mest.

Ett uttalande från en regering som redan är djupt involverad Det finns något paradoxalt i hur svenska toppolitiker pratar om Mellanöstern som något främmande. När Ulf Kristersson och andra säger att dessa konflikter inte hör hemma i vårt land, låter det som om Sverige har stått vid sidan av. Som om vi varit neutrala åskådare till något som pågår långt borta. Men det stämmer inte. Vi är redan med. Ekonomiskt, diplomatiskt och ibland även militärt. När någon lyfter den här verkligheten, vänder regeringen blicken. Istället för att bemöta innehållet, pekar de på formen. Det är protesterna som anses vara problemet, inte de handlingar som protesterna riktar sig mot. Sveriges aktiva roll - även när vi låtsas vara passiva Under flera år har Sverige sålt vapen till regimer i Mellanöstern som är direkt inblandade i brutala konflikter. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är exempel på länder som tagit emot svensk militärteknik, trots att de deltar i ett av vår tids värsta humanitära krig i Jemen. Det är alltså inte korrekt att Sverige står utanför. Vi är insyltade via export, affärer och politiska ställningstaganden. Vi är en kugge i ett större maskineri, även om vi gärna låtsas motsatsen. Vem får vara arg, och när är det legitimt? När människor i Sverige protesterar mot Israels agerande i Gaza, kallas det för att föra in utländska konflikter. Men när demonstranter visar sitt stöd för Ukraina, Iran eller andra länder, möts de istället med stöd och uppmuntran. Det som händer här är inte att människor tar in en konflikt, utan att de synliggör något som redan pågår - och som Sverige har koppling till. När Greta Thunberg uttryckte sin solidaritet med palestinierna, blev hon snabbt föremål för politisk kritik. Ebba Busch kallade hennes aktion för självisk och påstod att Greta jämförde sin egen upplevelse med vad israelerna utsattes för den 7 oktober. Men Greta har tydligt sagt att hennes situation inte går att jämföra med vad befolkningen i Gaza utsätts för. Hon har varit mycket noggrann med att inte göra det till en fråga om henne själv, utan att rikta uppmärksamheten mot offren för blockad, bombningar och fördrivning. Ändå får hon höra att hon är problemet. Inte för att hon gjort något fel, utan för att hon brutit tystnaden. När solidaritet uppfattas som ett hot, säger det något om vilken sorts samhälle vi har blivit. Vi är redan en part i detta, oavsett vad vi säger offentligt Sverige har formellt erkänt Palestina , vi är del av EU:s gemensamma beslut om exportkontroller och vi har företag med verksamhet i ockuperade områden. Att påstå att vi bara observerar utifrån är en illusion. Vi påverkar, vi investerar, vi tjänar. När regeringen säger att vi inte ska ta hit konflikten, är det alltså inte sanningen som talar. Det är ett försök att förneka det ansvar vi redan har. Det som tystas är inte hat - det är analys Det är inte våldet på gatorna som skrämmer. Det är rösterna som kräver ansvar. När människor protesterar handlar det inte om att skapa splittring. Det handlar om att belysa det som redan är splittrat. Mellan rik och fattig. Mellan väst och öst. Mellan beslutsfattare och befolkning. Vi kan inte kalla oss demokratiska om vi bara accepterar vissa former av vrede. Vi måste våga se varför ilskan finns, och vem som har anledning att känna den. Det verkliga hotet är inte protesten - det är hyckleriet Sverige är redan en del av världens konflikter, oavsett hur mycket våra politiker vill låtsas som något annat. När civilsamhället höjer rösten, gör det inte för att importera våld. Det gör det för att synliggöra vad som länge sopats under mattan. Så frågan är inte om vi ska föra in konflikter till Sverige. Frågan är: ska vi äntligen börja prata om dem?

Varje gång en kvinna kliver fram och berättar om övergrepp, manipulation eller våld från en känd man, så är det hon som blir kallad "galen"! Hon är hämndlysten, gold digger och strategiskt manipulativ? Och han? Han är offret. Igen. Det är som att vi lever i en värld där män med makt skyddas till varje pris, och kvinnor som berättar sin sanning blir demoniserade. Låt oss titta på några exempel. Kända män & anklagelserna de mött Johnny Depp Anklagades av Amber Heard för fysiskt och psykiskt våld. Depp har berättat om en barndom präglad av våld från sin mamma, en frånvarande pappa och ett livslångt missbruk av alkohol och droger. Trots en brittisk dom som fann bevis för våldet, blev det Heard som hatades - medan Depp lyftes upp som ett oskyldigt offer. Nick Carter Anklagad av flera kvinnor för sexuella övergrepp. Växte upp i en dysfunktionell familj präglad av alkoholism, våld och övergrepp. Började sin kändiskarriär som tonåring och hamnade tidigt i missbruk och destruktiva miljöer. Förnekar anklagelserna, stämmer sina anklagare - och fansen stannar kvar vid hans sida. Måns Zelmerlöw Anklagades av sin ex-fru för psykisk och fysisk misshandel. Växte upp i en akademikerfamilj med högt uppsatta föräldrar - en miljö som ofta präglas av frånvaro och höga prestationskrav. Måns har berättat om känslor av ensamhet, mobbning, ångest, och tidigare drogproblem. Russell Brand Anklagades av flera kvinnor för sexuella övergrepp, inklusive våldtäkt. Växte upp med en sjuk mor och en frånvarande far, utvecklade tidigt drogmissbruk och sexberoende. Förnekar anklagelserna och kallar det en mediekampanj - medan kvinnorna som anklagar får ta hatet. Paolo Roberto Erkände själv att han köpt sex. Byggde sitt varumärke på machokultur, starka åsikter och status. Har pratat om destruktiva tendenser och våldsamma miljöer som ung. Fick kritik, men också förståelse: "Han har redan förlorat allt, ska vi inte förlåta nu?" Chris Brown Misshandlade Rihanna, dömdes, men karriären fortsatte, fansen älskar honom, och många säger: "Det där är gammalt nu, låt honom vara." Växte upp med en våldsam far, frånvarande i perioder. Har brottats med drogmissbruk och destruktiva mönster. Marilyn Manson Anklagades av flera kvinnor för sexuella övergrepp och psykisk misshandel. Har berättat om en barndom fylld av övergrepp, mobbning, en våldsam far, och ett liv där sex, droger och makt blivit vapen. Ändå säger många: "De vill bara förstöra för en konstnär." Sean "Diddy" Combs Anklagad av flera kvinnor för sexuella övergrepp, våld och tvång. Växte upp med en ensamstående mamma efter att fadern, en kriminell, mördades när Diddy var liten. Har byggt ett imperium, men också en kultur präglad av makt, pengar och kontroll. Ändå kallas det en "häxjakt". Martin Timell Anklagades för sexuella trakasserier och våldtäkt. Frikänd i rätten, men rykte skadat. Ingen känd bakgrund kopplad till trauma eller beroende, men en man med lång karriär, makt och status som försvarades av systemet. Kvinnorna som anklagade fick sina motiv ifrågasatta. Det osynliga sambandet Det här är inte en samling enstaka fall, det är ett tydligt mönster. Män med status, makt och pengar - oavsett om de är popstjärnor, programledare, skådespelare eller entreprenörer - försvaras. Och det finns en psykologisk röd tråd som vi vägrar se: Beroendeproblem : alkohol, droger, sexmissbruk. Trauma och dysfunktionella familjer : frånvarande föräldrar, våld, övergrepp. Tidigt kändisskap och destruktiva miljöer : unga män som blir berömda tidigt, utan stabila vuxna omkring sig. Kontrollbehov och narcissistiska drag : charmiga utåt, men farliga bakom stängda dörrar. Det är ingen slump, det är en psykologiskt välkänd riskprofil som forskning har visat gång på gång. Studier från bland annat Uppsala universitets Nationellt centrum för kvinnofrid ( NCK )visar att män som begår sexuella och våldsamma övergrepp ofta har just dessa bakgrunder, och att makt, kontrollbehov och trauman är starka drivkrafter bakom våld. Men ändå, varje gång det händer, glömmer vi allt vi vet om psykologi, historia och mönster. Varför ? Vi blundar . Vi skrattar åt henne. Vi kallar henne galen, manipulativ, bitter. Och vi försvarar honom. som om vi aldrig sett det här förut? Slutsats Det är inte en slump. Det är ett mönster av skydd, förnekelse och skuldbeläggning, som upprepas om och om igen! Män med makt försvaras! Kvinnor som berättar blir ifrågasatta , hånade och förminskade . Och vi ser samma typ av män med beroendeproblem , trauma, kontrollbehov, makt och status. Så är det inte dags att vi stannar upp och ställer oss den enda frågan som verkligen betyder något: Vad fan är oddsen?

Vi lär oss tidigt att sträva efter balans & rättvisa. Att dela lika. Att det är rättvist när alla gör hälften. 50/50. Det låter rimligt, logiskt, och till och med kärleksfullt. Men verkligheten är inte så symmetrisk. Människor fungerar inte enligt kalkylblad. Och för många förhållanden leder strävan efter 50/50 snarare till frustration än till förståelse. Osynliga bördor & olika förutsättningar Att en person jobbar deltid betyder inte att den har mer energi. Att någon inte "gör lika mycket" hemma säger inget om den personens inre liv. Det finns inget mått för trötthet. Inga poäng för ångest. Och om vi börjar fördela ansvar efter prestation, pengar eller timmar, förlorar vi kontakten med det enda som faktiskt håller ihop en relation: viljan att förstå varandra. Vi behöver börja där. Inte med balansräkningen, utan med förmågan att känna in. Men vad händer om vi inte känner allt naturligt? Måste man ha hög känslomässig intelligens för att skapa ett jämställt band? Inte nödvändigtvis. För det finns en annan form av närvaro som går att träna: kognitiv empati. Kognitiv empati går att träna Kognitiv empati är inte att känna samma sak som din partner, utan att försöka förstå. Det är att ställa frågor. Se mönster. Vara nyfiken. Du behöver inte uppleva disken som jobbig, men du kan fatta att din partner gör det. Och ibland är det allt som krävs för att skapa tillit. Och det fina är att empati smittar. När du visar uppskattning för någon annans insats, kommer energin ofta tillbaka. Inte som en transaktion. Utan som en viljeyttring. Du gjorde det för mig, nu vill jag göra något för dig. Att vara hemma betyder inte att man vilar Att någon är hemma för att den pluggar, är mellan jobb eller sjukskriven, betyder inte att den inte bidrar. Det kan vara den mest krävande perioden i livet. Att studera är en identitetsmässig transformation. Det är att vara i konstant press utan garantier. Den som studerar har ingen fast struktur, ingen lön, inget tydligt slutmål. Bara inre omställning och framtidstankar. Om du som partner har trygghet, rutiner och lön, försök vara den trygga punkten. Inte den som säger att du gör allt. Bekräfta. Inspirera. Lita på att det du ger nu kommer tillbaka på andra sätt. När det börjar skava Oftast är det inte sysslorna i sig som sårar, utan att vi inte känner oss sedda. Lösningen ligger inte i listor och scheman, utan i kontakt. Börja fråga. Vad hatar du att göra? Vad känns okej att bidra med? Vad behöver du mer av? Gör en lista. Turas om. Testa. Misslyckas. Prata igen. Bygg rutiner utifrån behov, inte prestige. Att ta emot är lika viktigt som att ge Det svåraste är ibland inte att ge, utan att säga ja. När din partner erbjuder sig att ta disken, laga maten eller bära din börda för en stund, våga ta emot. Säg inte att det är lugnt bara för att du inte vill verka lat, eller för att du är rädd för att vara en belastning. I samma stund som du säger ja, bekräftar du deras vilja att finnas där. Du visar att du uppskattar omtanken. Du säger att du ser att de ser dig. Att ta emot är att lita på att du får vara människa. Att få vara trött ibland. Och det är då relationen djupnar. Hur ska någon kunna lära känna dig, om du aldrig visar vad du behöver? Relationens riktiga arbete Tänk om vi slutade försöka dela allt exakt lika, och istället började förstå varandra lite mer. Kanske är det inte femtio procent var som bygger en relation. Kanske är det något annat. Kanske handlar det om att mötas i det som känns verkligt. Att försöka förstå hur den andra har det, även när man inte känner likadant själv. Att våga visa omtanke, även när man själv är trött. Att kunna säga ja när någon sträcker ut en hand, och ta emot det som en gåva, inte som ett hot mot sin självständighet. Vi tror ofta att det ska kännas rättvist först, innan vi ger. Men ibland måste vi ge först, för att det ska börja kännas rätt. De är inte prestation som håller oss samman. Det är närvaro. Och det är viljan att underlätta för någon annan, utan att räkna. Inte femtio procent av varje syssla. Utan hundra procent mänsklighet.

Vad säger man, när två folk bär på så djupa sår att varje försök till försoning känns som ett hot mot deras själva existens? Trauma, som en parasit av efterskalvets förtryck. Det rotar ner i generationer, kodas in i nervsystem, i berättelser, i försvar. Det får människor att slå innan de hunnit känna, att bygga murar innan någon ens hunnit komma nära. Inte med raketer. Inte med bomber. Inte ens med 1948. Det började långt tidigare, i uråldriga riken och brutna löften, i imperiernas spel och koloniala kartor. En berättelse om ett mönster, att tvingas lämna, att osynliggöras, att bli någon annans konsekvens. Det judiska folket De har fördrivits, demoniserats och massakrerats genom årtusenden. Deras tempel förstördes av babylonier och romare. De levde i exil, från Spanien till Östeuropa, som främlingar och måltavlor. Pogromer, inkvisitioner, ghettotvång. Och till slut: Förintelsen. När sex miljoner människor mördades i gaskammare och gravdiken fanns inget val längre. Världen hade svikit dem för sista gången. Ett hem var inte längre en dröm, det blev ett överlevnadsvillkor. Men det hemmet byggdes där ett annat folk redan levde. De palestinska folket Palestinierna fanns där. De hade sina hem, sin trygghet, sina framtider. Även deras historia är djupt präglad av trauman. Under romerskt, bysantinskt, arabiskt och ottomanskt styre levde de ofta under begränsningar. Under det brittiska mandatet blev de ett folk utan löften, utan röst i avgörande beslut. När stormakter drog gränser utan att se människorna bakom dem, blev palestinierna de som föll mellan. När staten Israel utropades, fördrevs hundratusentals. Byar raderades. Ett folk osynliggjordes i någon annans räddning. Och ockupationen som följde blev ett nytt kapitel i en lång berättelse om förlust. Historiska trauman Olika i form, men lika i smärta. Båda har formats av världens svek. Båda har försökt överleva genom att skydda sitt sår, ofta genom att blunda för den andras. Det finns ingen rättfärdighet i våld. Varken raketer som skjuts mot civila, eller bomber som fäller hela familjer. Det finns inget försvar för att döda barn. Inget system kan kalla det nödvändigt. Men det finns heller inget enkelt svar. Hur ska man kunna mötas i det man aldrig lärt sig känna trygghet i? Hur kan man mötas i förståelse, när hela ens arv lärt en att överleva, inte att lita? Världen lärde dem att trygghet är ett nollsummespel. Att den enes frihet måste bygga på den andres förlust. Att den som först erkänner sin sorg, förlorar. Så hur länge ska arvet från våra förfäders rädslor styra våra val idag? Hur många fler generationer ska bära skulden för det som ingen ännu vågat känna fullt ut? Att bryta cirkeln kräver något större än rätt och fel. Det kräver modet att känna. Att se den andra inte som ett hot, utan som någon som bär på samma tunga längtan. En längtan efter trygghet, tillhörighet och värdighet - utan att behöva bevisa varför. Det börjar inte i politik. Det börjar i hjärtat. Jag vet. Jag ser dig.